Sri Lanka den 18 juni 2019
Det har gått snart två månader sedan Sri Lanka och omvärlden skakades av ett våldsamt terrordåd. 253 människor dog och många fler skadades. För några veckor sedan besökte Tala, en av Open Doors fältarbetare, landet för att möta kristna lankeser. Detta är vad hon fick vara med om.
Sexårige Peter är en av dem som dog under påskdagens attacker på Sri Lanka.
Känsliga läsare varnas för en stark miljöbeskrivning
Kevin gick i fjärde klass. Peter älskade cricket. Malkiya spelade trumpet. Jackson älskade basket. Verlini var söndagsskoleledare. Ranjith hade svart bälte. Ramesh var församlingsledare. Girija hade fyra barn. Sinthuri bad en timme varje dag. Hennes dotter, Anjaleena, var fem år gammal.
Deras ansikten tittar på mig från banderollen utanför deras kyrka, och från de svartvita flygblad som deras familjer delar ut. Affischer med deras bilder finns uppsatta på telefonstolpar längs trottoarerna, och hänger dystert utanför de hem som de har lämnat efter sig.
Affischerna följer samma mönster: vita plakat med sörjande ögon längs kanterna som en ram runt ansiktena på de älskade och nu saknade. ”Dyrbara i Herrens ögon är Hans martyrer,” står det på minnesfotona. Dödsdag: den 21 april.
Påskdagen 2019, den 21 april, genomfördes en terrorattack på Sri Lanka genom sex självmordsbombningar. De första tre explosionerna drabbade kyrkor. Nästa tre ägde rum i femstjärniga hotell. Senare samma dag ägde två mindre explosioner rum i ett pensionat och i ett hyreshus som ett resultat av polisens jakt på förövarna. En gravid kvinna, gift med en av terroristerna, sprängde sig själv.
– Det sägs att påskdagen är den allra bästa dagen för kristna. Kvinnorna klär sig i sina mest färgsprakande saris och mammor klär på sina barn deras finkläder, säger Hashi, en lång kvinna i tjugoårsåldern, som jag träffar på ett litet café i Negombo, där vi stämt möte.
Det har gått några veckor sedan dåden när jag träffar Hashi, men de fruktansvärda händelserna den där dagen har etsat sig fast i hennes medvetande. Efter attentaten begav sig Hashi till S:t Sebastiankatedralen för att leta efter familjemedlemmar mitt i kaoset. Hon slingrade sig igenom folkmassorna i sitt desperata sökande efter sina nära och kära. Den syn som mötte henne var fasansfull.
– En hel kör låg utspridda på golvet. Kroppsdelar låg utströdda huller om buller. I kyrkbänkarna, där människor gått ner på knä, såg jag en kropp utan huvud, fortfarande på knä med händerna knäppta i bön.
Hashi förlorade en nära granne – sin moster och hennes dotter. Hon har inte kunnat sova sedan dess.
“Det gör fortfarande ont”
Sju timmar från Negombo, i Batticaloa i östra Sri Lanka, finns ett sjukhus där några av de överlevande från Sionkyrkan vårdas. Nerukesh, 10 år gammal, ler mot oss när vi kommer på besök. Han ligger på en bår, omgiven av sina äldre systrar och sin mamma. Han har benet i bandage, och granatsplitter i ryggraden.
Gunasundari, en medelålders kvinna, får häva sig upp från sin bår för att kunna sitta. Hon har också benen i bandage. Hon håller upp en liten glasflaska som innehåller en silvrig boll i metall. Det är granatsplitter som har plockats ut från hennes ben.
– Det gör fortfarande ont, säger hon.
Santosh, 10 år gammal, har brännsår i ansiktet och på händerna. När vi träffar honom, står hans mamma vid sidan av hans säng. Han ler mot alla, ett strålande leende även mot främlingar på besök. Jag frågar honom vad han tycker om i skolan. Han älskar vetenskap, säger han, och han längtar efter att få komma hem igen.
Bara några veckor tidigare, på påskdagen, var alla dessa samlade i Sionkyrkan för att tillsammans med hundratals andra fira Kristi uppståndelse. Medan de tog plats inne i gudstjänstlokalen kom en storvuxen man i rosa tröja, keps och ryggsäck in genom grindarna. Hans ursprungliga måltavla var Sankta Mariakatedralen, men när han kom dit upptäckte han att morgonmässan redan hade tagit slut. Då frågade han någon om det fanns en annan kyrka i närheten där han kunde fira påsk och fick höra talas om Sionkyrkan. Han begav sig genast dit och sprängde sedan sig själv i luften.
Sionkyrkan i Batticaloa i östra Sri Lanka en dryg månad efter bombdådet.
“Jag mötte självmordsbombaren”
När vi slår oss ner i vardagsrummet hemma hos Kumaran, en av pastorerna i Sionkyrkan, berättar han vad han har varit med om.
– Jag mötte självmordsbombaren den där söndagen. Jag frågade: ”Vad heter du? Var kommer du ifrån? Varför har du kommit hit?” säger Kumaran.
Enligt Kumaran betedde sig mannen konstigt. Han hade en stor ryggsäck, och han såg nervös ut. När Kumaran bjöd honom att stiga in i kyrkan, sa han att han inte ville gå in och att han behövde ringa ett telefonsamtal.
– Jag pratade med honom i två minuter, men sedan var jag tvungen att bege mig iväg till vår dotterförsamling. Så jag bad två av våra äldre medarbetare i kyrkan – Ramesh och Sasi – att ta hand om honom.
– Fem minuter senare ringde det till mig: ”Pastorn, kom tillbaka!” Rösten lät helt desperat, säger Kumaran.
Han skyndade tillbaka till kyrkan utan att fråga varför.
– Ögonvittnen såg Ramesh och Sasi hindra självmordsbombaren från att komma in i själva kyrkorummet. Hade han kommit in skulle kanske mer än 200 personer blivit dödade, förklarar Kumaran.
När bomben utlöstes dog Ramesh och Sasi omedelbart. Chrishanthi, Rameshs fru, hörde explosionen från insidan av kyrkan.
– Gudstjänsten hade hållit på i ungefär fem minuter när vi hörde en hög smäll, men jag förstod inte omedelbart vad som hade hänt. Vi trodde att det var generatorn.
Ramesh tillsammans med sin hustru Chrishanthi och deras son. Enligt ögonvittnen var Ramesh med och hindrade självmordsbombaren från att komma in i själva gudstjänstlokalen. Ramesh dog omedelbart när bomben smällde.
Trots sin sorg håller hon fast vid sin tro.
– Ingenting händer utan att Gud vet om det. Och jag vet att Gud är kärlek.
“Det är bara alla minnen”
Pastor Kumaran sörjer sina två vänner djupt. Men det är inte bara för deras skull som han sörjer. Hans 12-årige son Malkiya dog också i dådet.
– När jag tanker på vad som hände med min son gör det ont ända in i hjärtat, säger han medan tårarna rinner.
– Men frågan är inte varför det hände, nej. Frågan är snarare: ”Herre, hur ska jag kunna ta mig igenom det här? Och hur länge ska det göra så här ont?”
Malkiya var mellanbarnet i Kumarans familj. Han spelade trumpet och var mycket begåvad. På väggen i vardagsrummet sitter en bild på honom, med finkläderna på, och på bordet finns några medaljer och en samling med priser som han har vunnit.
Pastor Kumaran med sin fru och deras barn. Parets 12-årige son Malkiya var ett av offren i bombattacken i Sionkyrkan.
Kumaran beskriver Malkiya som en person med mycket medkänsla.
– Han älskade Herren och han brydde sig så mycket om andra.
Han minns hur Malkiya de sista dagarna i hans liv gick omkring och sjöng på sången Jag har beslutat att följa Jesus om och om igen, och när Kumaran frågade honom om varför han gjorde det svarade Malkiya: ”Jag gillar melodin, pappa.”
Dagen efter bombdåden, när begravningarna började, kände sig Kumaran kluven. Han ville verkligen tjäna de sörjande människorna i hans kyrka, men han behövde också få sörja sin egen son. Han begravde Malkiya tidigt på morgonen. Efter det var han tvungen att skynda sig till de andra begravningarna för att hjälpa sina församlingsmedlemmar.
– Jag är pastor, jag måste vara stark, mumlar han.
På min högra sida i det lilla vardagsrummet sitter Malkiyas mamma. Medan hennes man Kumaran beskriver deras son, döljer hon ansiktet i sina händer och andas tungt. Hon stirrar tomt på bilden av sin son, vänder sig sedan till mig och säger:
– Jag är inte bitter. Det är bara alla minnen.
Det enda jag kan göra för henne är att hålla henne i handen.
Kumarans familj ställer upp sig för att bli fotograferade. Det är det första fotot de har tagit framför minnesbilden över Malkiya. Vi ber för familjen och tar sedan farväl. Då bryter Malkiyas mor ihop.
– Jag har gråtit slut på alla mina tårar, skriker hon.
– Jag har ont i hjärtat. Jag är inte bitter på Gud. Jag vill inte bråka med Gud. Jag har accepterat vad Gud har beslutat. Han gav mig tolv år att ta han om min son, han tog den bäste, fortsätter hon.
Trots deras förfärliga smärta har Kumaran och hans fru inte övergett sin tro. På väg ut viskar Kumaran till min kollega Kien:
– Satan är besegrad, broder. Nu fortsätter vi jobba.
“När vi blundar ser vi hur allt brinner”
Malkiya är bara ett av de barn i Sionkyrkan som dog i explosionen. Självmordsbombaren utlöste sprängladdningen på kyrkans innergård samtidigt som barnen åt frukost där och gudstjänsten precis hade börjat. Det fanns 136 barn i kyrkan den dagen. Nu är 14 av dem hos Jesus.
– Det är svårt för de andra barnen, säger Stephanie, en av söndagsskoleledarna, som sett hur de överlevande barnen verkligen fått kämpa dagarna efter attacken.
Hon minns hur de sa:
– Stephanie, vi vill inte blunda.
När hon frågade dem varför, svarade de:
– När vi blundar ser vi hur allt brinner.
Stephanie är dotter till en av de andra pastorerna i Sionkyrkan, pastor Roshan. Hon visar oss foton som hon tog den dagen, där barnen har roligt med alla påskaktiviteter som de hade ordnat i kyrkan. Det var en glad morgon. Barnen hoppade runt i cirklar, höll varandra i handen och sjöng. De firade Jesus och hans uppståndelse.
Stephanie minns hur en av de andra söndagsskoleledarna frågade: ”Hur många av er skulle vilja berätta vidare för andra om Jesus?” Fem eller sex av barnen räckte genast upp sina händer. Ledarna försäkrade sig om att barnen hade förstått vem Jesus är och att han vill bo i våra hjärtan.
“Hon är med Gud nu, och Gud är med oss”
Vi träffar flera familjer som förlorade barn den där påskdagen i Sionkyrkan. Några av dem är fortfarande uppenbart – och helt förståeligt – arga på Gud för det som hänt. Jegan förlorade både sin femåriga dotter Anjaleena och sin fru Sinthuri. Han frågar:
– Om det finns en Gud som älskar dem så mycket, om det finns en Gud som är kärleksfull, hur kan han tillåta att de tas ifrån oss på ett sådant sätt? Om detta bara är människors verk, varför kunde inte Gud ha satt stopp för det?
Jegan gick till kyrkan tidigare, men han hade slutat göra det redan innan attackerna. Nu, när hans fru och dotter brutalt har tagits ifrån honom, verkar det otroligt att han skulle komma tillbaka till kyrkan inom överskådlig framtid. Han skakar på huvudet och gråter.
– Min dotter och min fru bad en timme varje dag. De var de enda kristna i vår hinduiska släkt, säger Jegan.
Han berättar att Anjaleena och Sinthuri älskade att gå till kyrkan.
Jag frågar Jegan om jag får berätta om Anjaleena och Sinthuri för andra. Då svarar han:
– Berätta! Berätta för alla! Berätta om min fru och min dotters tro!