Kenya den 1 juni 2017
Systematiska våldshandlingar, isolering och kristnas oförmåga inför egna och andras traumatiska upplevelser har haft en negativ påverkan på den förföljda kyrkan söder om Sahara. Söndagsskolläraren Grace hör till dem som bidrar till att vända utvecklingen och inleda en läkeprocess för både vuxna och barn.
På Kenyas kust ligger staden Mpeketoni med cirka 50 000 invånare. Staden präglas av både intensiv skönhet och djup smärta.
Det är nästan obeskrivligt naturskönt vid stranden och längs sjöarna, och växtligheten är frodig. År 2014 gick militanta islamister från al-Shabaabs till angrepp mot staden och omkringliggande byar, och 92 personer fick sätta livet till.
Grace är kristen och bor i Mpeketoni. Hon har sett hur traumatiserade människor blivit efter attacken, men hon har också fått uppleva hur Herren helat.
Grace, som är en bit över tjugo, befann sig i sitt hem i stadens utkant när al-Shabaab slog till. De har sedan länge varit aktiva i området och försökt införa en radikal tolkning av islam i Somalia och grannländerna, och göra trakten fri från kristna. Ändå kom angreppet som en överraskning.
“Vid halv niotiden på kvällen kom min svägerska och berättade att det brann i byn. Min pappa begav sig till stan för att se vad som pågick. Strax efteråt fick jag se en minibuss som var på väg mot staden med släckta strålkastare. Några minuter senare hörde vi skottlossning.”
Traumatiserade
Grace, hennes mamma och hennes gravida svägerska sprang och gömde sig i skogen. Efter några fasansfulla timmar återvände de hem och Grace fick veta att angriparna hade suttit på minibussen hon sett, och att de hade beskjutit hennes pappa.
“Vi hittade honom vid vägkanten, skottskadad och med svåra smärtor. Först dagen därpå kunde vi ta honom till sjukhuset”, förklarar Grace.
”Numera är pappa alltid rädd. Går han på vägen och en buss närmar sig springer han direkt och gömmer sig.”
Medan angreppet pågick befann sig Graces bror i stan. Tillsammans med några vänner gömde han sig på ett tak. Han kunde se allt islamisterna gjorde när de sköt och massakrerade människor. Dagen därpå hjälpte han polisen lasta lik på bilar som körde dem till bårhuset.
”Bland de dödade fanns en av hans vänner som han träffat i kyrkan dagen innan. Han var nygift och hans fru gravid. Min bror stålsatte sig och var stark, men det var en mycket, mycket smärtsam upplevelse. Sedan dess känner han sig ofta rädd, så till den grad att han är färdig att lägga ner sitt företag som gör att han går hemifrån tidigt på morgonen och kommer hem sent på kvällen.”
Grace såg hur traumatiserade både hennes egen familj och många andra var. Det blev glest i kyrkbänkarna.
“Församlingsmedlemmarna och deras barn var skräckslagna. När ett bildäck exploderade sprang barnen till föräldrarna och skrek: ’Nu kommer Al-Shabaab. De kommer och skjuter oss!”
Traumatiserade barn
Efter Al-Shabaabs angrepp erbjöd Open Doors församlingsföreståndarna ett program för traumabearbetning. På föreståndarnas uppmaning arrangerade vi också kursen för söndagsskollärarna. Grace var med på kursen och fick lära sig hur man använder lekar och målarstunder för att skapa en trygg miljö, där barnen kan prata om det de upplevt.
Deltagarna tillämpade sedan det de lärt sig och arbetade med 30 barn mellan 6 och 12 år, och som hade varit med när al-Shabaab slog till. Några hade blivit vittnen till hur deras pappor och bröder dödades, medan kvinnorna skonades.
Många blev tvungna att tillsammans med sina familjer fly och gömma sig i skogen dagarna efter terrorattacken. De var med om fasansfulla saker. Andra upplevde indirekta trauman, när de fick höra talas om grymheterna från andra vuxna och i media.
“Ett barn jag arbetade med ritade ett brinnande hus och en person som sköt på någon. Ytterligare ett barn ritade någon som låg och förblödde på marken och en man med gevär alldeles intill. Barnet kunde till och med exakt minnas vilket datum allt hade ägt rum. Hans äldre kusin blev ihjälskjuten under
attacken”, säger Grace.
“Efteråt pratade vi om teckningarna. Många av barnen sa att de ville hämnas, men då påpekade jag lugnt och stilla att striden är Guds och inte vår. Vi får överlåta till Gud att strida för oss. Vi har faktiskt sett hur det här har haft en helande inverkan. Efter kursen såg jag hur barnens ilska ebbade ut.”
Starkare än någonsin
Nu, några år senare, berättar Grace att hon sett hur Gud vänt en fruktansvärd situation till något gott.
Hon har sett hur arbetet bland barnen förändrats till det bättre. Efter söndagsskolan brukade barnen i Graces kyrka vara fria att leka utomhus eller gå hem, men numera är de med på förmiddagsgudstjänsten.
“De får en egen plats inne i kyrkan och sitter tillsammans med sina söndagsskollärare. Pastorn håller en speciell predikan för barnen, och de får veta att de är verkligt betydelsefulla. De är ju faktiskt morgondagens gudstjänstbesökare, missionärer och pastorer.”
Många har kommit till tro efter massakern
”Angreppet av al-Shabaab har gett människor en tankeställare. Vad skulle hända om de dog, innan de hade sin sak klar med Gud? Många har tagit emot Kristus: äldre, kvinnor och barn.”
Grace tror också att händelserna har skapat en större enhet.
”Före angreppet var det ingen stor gemenskap mellan kyrkorna. De trodde inte att de behövde varandra. Men efter det här har vi verkligen börjat samarbeta mycket mer, även vi söndagsskollärare.”
Slut på mardrömmarna
När Open Doors medarbetare kom tillbaka en tid efter barnens traumabearbetning, för att utvärdera vilken nytta arbetet gjort, blev de uppmuntrade efter samtal med barnen.
Tolvårige Jackson berättar:
“När de gick till attack låg det röda moln över stan. Lite senare ringde min faster och sa att stan just blivit angripen. Det skrämde mig verkligen. Den natten kunde vi inte sova. På morgonen följde jag med pappa till stan för att se vad som hänt. Det var hemskt!”
I detalj beskriver Jackson hur människor blivit massakrerade. Med allt svagare röst fortsätter han:
“Jag kunde inte sova för att jag hela tiden drömde om allt jag hade sett. Jag bad att Gud skulle ta bort de där hemska bilderna, och jag fortsatte be tills jag somnade om. Men jag var så uppskakad.
Efter angreppet var folk verkligen rädda, och vi brukade springa hem från skolan, eftersom det gick rykten om att vi skulle bli överfallna där. Andra elever började gråta, och när vi frågade varför, sa de att de grät för att någon nära släkting hade mist livet.”, säger pojken Jackson.
”De som kom [från Open Doors] sa till oss att lita på Gud. Det hjälpte mig verkligen. Men första dagen brast jag i gråt! Läraren pratade med mig och bad tillsammans med mig. Så slutade jag drömma mardrömmar.” Jackson berättar att han ibland pratar med sina kompisar i söndagsskolan om terrorattacken.
”Jag berättar för de andra vad våra lärare sagt till oss. Mamma har också hjälpt mig och pratat och bett tillsammans med oss.”
Böneämnen:
Så hjälper vi:
Open Doors har arbetat för att bistå kyrkorna i Mpeketoni-området.
Redan före angreppet sponsrade Open Doors två teologiska träningskurser. Så snart staden blev angripen den 15 juni 2014 tog kyrkoledare på platsen kontakt med Open Doors. Omgående bildades ett team, som besökte Mpeketoni och tillbringade tid med de kristna i staden. Där träffade teamet pastorer, deltog i begravningar och köpte tält till dem som inte hade tak över huvudet, utan sov ute i det fria.
Under den följande månaden ledde Open Doors ett traumateam, bestående av anställd personal och 11 frivilliga. Så många Mpeketonibor som möjligt fick chans att prata om sina upplevelser. Pastorerna bad om utbildning för sina söndagsskollärare för att de skulle kunna hjälpa de barn som blivit vittne till massakern.
I mars 2015 gav teamet från Open Doors 20 söndagsskollärare undervisning i traumabearbetning för barn.
