Nordkorea den 1 oktober 2019
Eun Hye* stod över det smutsiga hålet på toaletten. Hon försökte stå emot den förskräckliga stanken. Det fanns inget mer att leva för. Inte ens någon att prata med. Ingen. Utom hennes farmors Gud ”Hanonim”. I detta dödens barnhem viskade hon nu orden hon hade hört sin farmor viska vid så många tillfällen.
– Snälla Hanonim, rädda mig. Låt mig komma till min familj.
16-åriga Eun Hye befann sig i kotjebilägret – ett läger för Nordkoreas gatubarn. Hennes föräldrar och systrar var i Kina, hennes yngre bror hos en farbror. Eun Hye hade överlevt “Den stora svälten” på 1990-talet, när tre av fem klasskamrater dog. Hon önskade att hon hade dött också. I så fall skulle hon åtminstone inte ha varit så här ensam. Detta läger var ingenting annat än ett väntrum, innan döden skulle komma och hämta henne här. Det fanns inget mer att leva för. Inte ens någon att prata med. Ingen, utom hennes farmors Gud. Skulle denne osylige Någon kunna rädda henne?
När hon stod på toaletten såg hon sitt liv passera i revy inför sina ögon. Hon såg sin farmor utanför huset, finna ett skydd, finna en plats att knäböja och tala med Honom som hon kallade ´Hanonim´. Hon tackade alltid Honom och bad Honom om hjälp. Eun Hye kom ihåg sin rädsla, det fanns alltid en risk att farmodern skulle åka fast och hamna i ett politiskt fängelse. Och med henne förmodligen också resten av familjen.
Några månader tidigare hade Eun Hyes föräldrar tagit henne och hennes bror till en farbror, medan de själva följde efter sina äldsta döttrar, som hade flytt till Kina. Med brorsdotter och brorson under sitt tak hade farbrodern nu fem personer att försörja. Först fanns det rissoppa, men den tog snart slut och det blev grässoppa i stället. På grund av att Eun Hyes föräldrar inte återvände sa farbrodern att han bara kunde ta hand om en av dem. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med mat för alla.
En desperat bön
Eun Hye gjorde vad varje älskande storasyster skulle ha gjort: hon lämnade huset och bosatte sig på gatan. Hon hade inget hem, inga planer. Det fanns ingenstans att gå. Hon satte sig ner och bad till farmoderns Gud för första gången.
– Far, jag är utan mina föräldrar, mina syskon och mitt hem. Mitt liv är så mörkt. Snälla, rädda mig från denna prövning, död och lidande.
Det var en bön utan övertygelse. Inte en hoppets bön, utan en bön i desperation.
Barn som leker vid en tågräls i Nordkorea. (Barnen på bilden har inget samband med artikeln.)
Bara några veckor senare togs Eun Hye av polisen och kom till ett läger för gatubarn. Mer än 2 000 barn hade trängts ihop i lägret. Eun Hye var tvungen att bo i en barack med 200 barn. Det fanns inte ens tillräckligt med plats att sitta. Hon var tvungen att stå dag och natt. Det gjorde att hennes ben svällde upp.
Hon fick fem pyttesmå potatisar tre gånger om dagen. Eun Hye lärde sig snart att fånga och äta råttor, som det fanns gott om i barackerna. Eftersom det inte fanns möjligheter att tvätta sig blev barnen smutsiga och plågades av maskar. Varje dag var det barn som dog på grund av undernäring. Liken släpades ut ur barackerna.
”Gå. Anmäl dig frivilligt.”
Ingen ville gå på toaletten om det inte var absolut nödvändigt. Men Eun Hye kom att uppskatta dessa dyrbara ögonblick, ensam med sin farmors Gud.
– Herre, rädda mig från denna smärta, sorg och död.
Två månader efter att hon hade kommit till lägret frågade vakterna efter frivilliga som skulle plocka kastanjer genom att klättra upp i träd i bergen. Det betydde en lång, svår resa. Eun Hye och de andra barnen var väldigt svaga och hon hade ingen lust att delta i något som skulle kunna bli en dödsmarsch. Men då hörde hon en röst i huvudet som hon inte kände igen.
– Häng på. Anmäl dig.
På något sätt förstod hon att detta var svaret på hennes toa-böner och hon följde med gruppen. De gick under flera dagar och nätter och reste omkring tio mil tills de kom fram till bergen. Där blev de uppdelade i grupper på trettio och skickades in mot bergen med en övervakare. Vid ett visst ställe var de tvungna att ta sig över en stor damm i små båtar. Sedan blev hon placerad i ett lag med tre andra barn. Två skulle upp i träden och plocka kastanjer, medan de två andra stannade nedanför för att samla upp dem.
Eun Hye såg till att hon inte behövde klättra upp i träden. därifrån fanns det ingen chans att fly. Istället tittade hon på den äldre flickan bredvid henne.
– Vill du fly?
– Ja, svarade flickan.
Om de försökte stjäla en båt och ta den för att korsa vattnet skulle de åka fast.
– Kan du simma? frågade Eun Hye.
Flickan skakade på huvudet. Ännu en gång bad Eun Hye Gud om hjälp. De sprang bort från trädet och fick tag på ett rep. När de kom till dammen knöt flickorna repet om sina midjor. Flickan försökte flyta medan Eun Hye använde alla krafter hon hade för att simma till den andra sidan, samtidigt som hon drog med sig sin vän genom vattnet. De nådde stranden och gick hela vägen till en stor stad. För att inte bli infångade igen bestämde de sig för att olagligt ta sig ombord på ett tåg. Vid spåren bestämde flickorna sig för att gå skilda vägar.
Tågstation i Nordkorea.
Dyster framtid
Till slut nådde Eun Hye sin hemstad. Hon begav sig till ett äldre par som hon hade känt förut. De hade förlorat en son på grund av svält och kunde bara ta hand om henne ett par dagar. Så var hon på väg igen. Hon bad:
– Gud, jag har inget ställe att gå till. Min framtid ser så dyster ut. Led mig, snälla!
Plötsligt förstod hon att hon måste ge sig ut på landsbygden. Där snubblade hon över högar med majsskal, som alla innehöll några få majskorn. Det höll henne vid liv de följande tre månaderna. Under tiden besökte hon olika människor.
– Hjälp mig, jag gör vad som helst för mat och husrum, sa hon.
Landsbygdsvy från norra delen av Nordkorea.
En bondfamilj förbarmade sig. Eun Hye var i trygghet åtminstone ett tag och nu ändrades hennes böner från att få överleva till att be om att finna sin familj.
– Tack, Herre, för det Du gjort för mig. Låt mig få fortsätta att bo här! Och hjälp mig att hitta min familj.
Tillbaka i fadersfamnen
En dag kontaktades hon av en familj som visste var hon höll till.
– Din far är hos oss, och din bror också, sa de.
Hon hade bett men utan tro. Hon trodde att hon hade förlorat sin familj för all framtid. Men nu var hennes far tillbaka för att hämta henne! Hon begav sig omedelbart till fadern, som hade kommit för att ta sina två återstående barn med sig till Kina.
– Hur mår mor? frågade Eun Hye.
– Hon mår bra. Och dina systrar också. De är gifta i Kina. Levnadsstandarden är så mycket bättre där.
– Var bor ni?
– Med din kinesiska faster, hon är kristen och går till kyrkan.
Eun Hye hade bett men utan kunskap. Hon hade ingen aning om vem denne Gud, som hon kallade ´Hanonim´ (Herre), var. Hennes far, själv en nybliven kristen, förklarade att Gud var den som kunde hjälpa i svårigheter och att Jesus hade förlåtit dem deras synder.
– Det enda sättet att leva på från och med nu är att be till Gud. Be Honom hjälpa oss att återvända till Kina på ett säkert sätt, så att vår familj kan bli hel igen.
De tog sig till floden och korsade den. Hennes pappa band brodern till sig med ett rep och såg till att de båda kom över till andra sidan. Eun Hye simmade själv. Bakom sig lämnade hon ett kolsvart Nordkorea. Den kinesiska staden framför dem strålade i ljus.
Floden Tumen utgör gräns mellan Nordkorea och Kina.
När de till slut kom hem till fastern firade de nattvard. Eun Hye berättade för modern om sina böner i Nordkorea. Hon la snabbt märke till att fadern hade talat sanning om levnadsstandarden. Det fanns inga gatubarn, inga elavbrott, alla hushåll åt ris och alla var vänliga. Påföljande söndag gick Eun Hye till kyrkan med sin mor. För första gången i sitt liv såg hon ett kors på väggen. Hon kunde se andra människor som bad. De använde samma gester och samma ord, när de bad, som hennes farmor gjort för så många år sedan. Hon förstod inte predikan, som var på kinesiska, men hon kände sig hemma. Hon insåg att hennes farmors, mammas och pappas, och de kristnas böner hade gjort så att hon kunde ta sig säkert till Kina.
– Jag var så tacksam för deras böner. Senare förklarade en tolk mer om Gud för mig, att Gud har frälst oss och att Jesus hade dött och uppstått för att rena oss från våra synder.
Ingen himmel
Kina kändes som himmelriket för henne. Men Kina är inget paradis, inte på långa vägar. Alla nordkoreanska flyktingar riskerar att skickas tillbaka. Någon rapporterade Eun Hyes familj och hennes föräldrar, bror och hon själv fängslades. Eun Hye grät när de kördes till bron som förbinder Kina med Nordkorea. Hennes föräldrar var kedjade tillsammans. Eun Hye, nästan 17 år, och hennes 13-åriga bror likadant. Det som smärtade mest var att se handbojan runt broderns handled.
I Nordkorea fördes de till en arrest nära hemstaden. Mamman och Eun Hye sattes i en cell för kvinnor, pappan och hennes bror i en cell tillsammans med andra män. Det var vinter och yttertemperaturen hade sjunkit till minus 30 grader. Eun Hye hade inga vinterkläder och snart började hennes fötter värka och svartna. Förfrusna. Fängelseläkaren sa att det kanske krävdes en amputation. Men det var ändå inte det värsta. Snart började förhören.
– Var är dina äldre systrar? skrek vakterna.
– Är de i Kina?
Eun Hye vägrade svara.
–Vi kan ringa och ta hit dem om du inte berättar var de är!
Men inte ens förhören var det värsta. Det värsta var att pappan bekände att han var kristen. Föräldrarna placerades i isoleringsceller och torterades varje dag. Eun Hye kunde höra deras skrik.
– Varför är det brottsligt att tro på Gud? frågade hennes far sina plågoandar.
Han sa att han skulle fortsätta att tro och be även i fängelset.
Sedan släpades Eun Hyes medvetslösa mamma framför hennes cell. Hon hade blivit så allvarligt misshandlad att Eun Hye knappt kände igen henne.
– Du kommer också att sluta så här om du inte slutar ljuga! varnade de henne.
Eun Hye ville skrika och gråta men hon höll allt inom sig. Det var inte tillåtet att gråta och skulle bara betyda ett värre straff. Hon kunde inte göra något för sin mamma. Några minuter senare släpade säkerhetspoliserna mamman tillbaka till hennes egen cell. Den psykiska pressen ökade.
– Varje liten detalj som du inte berättar kommer att kosta dig ett finger, sa vakterna upprepade gånger.
Bara en möjlig utgång
Varje dag var en kamp för överlevnad. Eun Hyes fötter värkte så mycket de få timmar som hon tilläts att sova, så att det inte gick att somna. Hennes mat bestod av en liten portion av rovblast. Det smakade smutsigare än någonting som hon någonsin ätit.
Eun Hye hade överlevt den ”stora svälten” och ”dödens barnhem”. Nu insåg hon att hon var på väg till ett politiskt arbetsläger. Det var det enda som var tänkbart med tanke på utgången av förhören. Eun Hyes familj hade – enligt Nordkoreas terminologi - ´problematiska politiska föreställningar´. Obotliga politiska trosföreställningar. Det betydde att uppfostran inte var meningsfull. Det var nödvändigt att familjen skulle försvinna till ett av komcentrationslägrena där de kunde arbeta och dö. Men Eun Hyes föräldrar gav inte upp. När de var vid medvetande och inte torterades, bad de.
Det omöjliga hände. Eun Hye fick lämna cellen, precis som hennes bror och föräldrar. Ingen visste hur det gick till, det fanns ingen förklaring. Det måste ha varit ett Guds ingripande.
Propagandatavla i norra delen av landet som hyllar Nordkoreas ledare.
Under vid floden
Eun Hye och brodern tog sina svårt skadade föräldrar till farbroderns hus. De hade ingen annanstans att ta vägen. Efter några månader hade moderns tillstånd förbättrats något så när. Även Eun Hyes frostskada hade läkt ut. Pappan bad Eun Hye att ta mamman till Kina.
– Din farbror kan inte ta hand om så många människor. Vi har bara gräs att äta här. Du får först ge dig iväg med mamma. Jag kommer efter med din bror så snart jag kan.
Eftersom mamman inte kunde simma fick Eun Hye skaffa ett rep innan de skulle ge sig iväg till floden i hemlighet. Det fanns vakter ungefär var hundrade meter. De valde ett ställe mellan vakterna – floden var bred och djup just där. Båda kvinnorna bad. Sedan ledde Eun Hye sin mamma in i vattnet.
Strömmen var starkare än förväntat och de två kvinnorna sögs närmre och närmre mot vakterna. Eun Hye försökte att simma kraftigare. Det betydde att det blev mer ljud. Mamman skrek när hon såg soldaterna. De skrek att rymlingarna skulle gå upp ur vattnet. Sedan kom första kulan. Och den andra. Och den tredje.
– Jag kommer att dö, tänkte Eun Hye, medan hon simmade på.
Centimeter för centimeter och meter för meter simmade de längre bort från sitt hemland, mot säkerheten, mot en framtid, mot livet.
– Bara Gud bestämmer om jag lever eller dör idag, tröstade hon sig själv med.
På något sätt var det ingen av kulorna som träffade Eun Hye och hennes mamma nådde Kinas strand.
Nordkoreas huvudstad Pyongyang.
Gifte sig med en man i Kina
Eun Hye gör en paus i berättandet. Vi pratar med henne på den nionde våningen i en trygg lägenhet i Sydkoreas huvudstad Seoul. Att lyssna till henne i den här omgivningen är overkligt. Eun Hye är den vänligaste människa du kan tänka dig. Men hennes mjuka, mörkbruna ögon avslöjar hennes livs svårigheter, det är som om hon ständigt är täckt av ett sorgens moln. Hon vill inte att hennes verkliga namn ska publiceras.
– Kalla mig Eun Hye, säger hon utan tvekan, och väljer det koreanska ordet för ’nåd’.
Det finns fortfarande så mycket att prata om. Hennes far dog på grund av sina skador, strax efter att Eun Hye rymde från Nordkorea. Hennes bror är den ende familjemedlemmen som fortfarande är i Nordkorea. Han tog sig aldrig därifrån och Eun Hye har inte träffat honom på många år.
Under åren som följde gifte sig Eun Hye med en bra kinesisk man. Och hon blev arresterad en andra gång.
– Fyra poliser dök plötslig upp i huset på landet. De visste var de nordkoreanska kvinnorna gömde sig. Deras instruktioner var att arrestera nordkoreanska kvinnor utan barn.
Eun Hye förklarar inte detta direktiv. Kanske var det så att de kinesiska poliserna hade en viss kvot de behövde arrestera och skicka tillbaka, men de visste att den nordkoreanska kvinna som fått barn med en kines skulle straffas hårt. Den fascistiska regimen i Nordkorea dödar kineskoreanska spädbarn för de vill hålla sin ras ’ren’.
Lastbilen kom
Eun Hye fick panik. Hon ville hellre dö än att komma tillbaka till ett nordkoreanskt fängelse.
– Det enda hopp jag hade var att jag skulle kunna få träffa min bror igen, om jag överlevde. Det var långt från säkert. Emellertid funderade jag på att krossa mitt huvud mot väggen för att ta livet av mig själv.
Men nu kände hon den Gud som hon hade bett till. Hon bad om Hans hjälp. Så kom lastbilen en dag. Eller rättare sagt, den lastbil som skulle ha kommit gick sönder och därmed fördröjdes Eun Hyes transport till Nordkorea med en dag.
– Min man kunde besöka mig en gång i fängelset. Han sa att han ingenting kunde göra, jag skulle skickas tillbaka till Nordkorea. Men den dag som lastbilen skulle hämta mig, frågade en polis mig om jag var med barn. Det var jag inte, men jag visste att jag var tvungen att svara ’ja’. Deras instruktioner var ju att arrestera kvinnor utan barn. Så jag sa att jag var med barn och då släppte de mig. Det var ytterligare ett under. Av 30 kvinnor var jag den enda som blev släppt.
Undren tar inte slut
Undren tog inte slut där. Eun Hye och hennes mamma bad för att hon skulle få en flicka och det fick hon. När flickan var tre år tillät hennes kinesiske make att hon flydde till Sydkorea. En mäklare ordnade med transport från Kina till Laos och Thailand. Från Thailand skulle de skickas till Sydkorea. Men i Kina stoppades deras buss och chauffören gav polisen deras id-kort. När polisen märkte att det var färre id-kort än passagerare kom han in i bussen för att kolla var och en.
– Jag kunde bara viska: ”Gud... Gud...”, berättar Eun Hye.
När polisen var nästan framme där Eun Hye, mamman och dottern satt, vände han sig plötsligt om och lämnade bussen. De fick fortsätta sin resa 400 mil lång resa. I Laos fick de gå genom bergen till fots och en liten båt tog dem till Thailand. Längs vägen hjälpte kristna missionärer dem att överleva.
– Det var del av Guds arbete att hålla oss välbehållna. Vi är för evigt tacksamma till dem.
Slutligen anmälde de sig till polisen, sattes i fängelse som illegala flyktingar och sedan överlämnades de till sydkoreanska myndigheter för att flygas över till Sydkorea. Hennes äldsta syster kom senare. Nu bor Eun Hyes mamma, två systrar, dottern och hon själv i Sydkorea. Brodern är fortfarande kvar i Nordkorea.
– Vi ber för honom varje dag.
När du var i Nordkorea, visste du att många människor bad för dig även om de inte visste vad du hette, kände igen dig eller din berättelse?
– Nej, jag hade inte en aning om att så många människor bad för oss. Dessa böner är verkligen viktiga. Det gör så att fler människor lär känna Jesus Kristus i Nordkorea.
Vad är det största behovet för kristna i Nordkorea?
– Det är viktigt att sprida nyheter i Nordkorea, så att de vet att hur välståndet se rut i andra länder. Men naturligtvis är det också mycket viktigt att berätta för nordkoreanerna om vilken inverkan tron på Gud och en församlingsgemenskap kan ha i deras liv. De behöver också materiella och andliga resurser. Jag hoppas att fler och fler nordkoreaner ska få möjlighet att få Biblar och annan kristen litteratur och finna frälsning genom Jesus.
Intervjun är över och vi tar några kort på henne. Vi döljer noggrant hennes identitet så att hennes bror inte ska bli straffad i Nordkorea. För första gången i livet har Eun Hye delat hela sin livsberättelse.
Hon överlevde den stora svälten, lägret för gatubarn och fängelset. Hon överlevde köldskadan, sjukdomar och skottsalvor. Hon var nära att drunkna två gånger. Men i allt detta fortsatte hon att be till farmoderns Gud, som visade henne sin nåd - Eun Hye – varje steg på vägen.