Nordkorea den 1 oktober 2019
Eun Hye* stod över det smutsiga hålet på toaletten. Hon försökte stå emot den förskräckliga stanken. Det fanns inget mer att leva för. Inte ens någon att prata med. Ingen. Utom hennes farmors Gud ”Hanonim”. I detta dödens barnhem viskade hon nu orden hon hade hört sin farmor viska vid så många tillfällen.
– Snälla Hanonim, rädda mig. Låt mig komma till min familj.
16-åriga Eun Hye befann sig i kotjebilägret – ett läger för Nordkoreas gatubarn. Hennes föräldrar och systrar var i Kina, hennes yngre bror hos en farbror. Eun Hye hade överlevt “Den stora svälten” på 1990-talet, när tre av fem klasskamrater dog. Hon önskade att hon hade dött också. I så fall skulle hon åtminstone inte ha varit så här ensam. Detta läger var ingenting annat än ett väntrum, innan döden skulle komma och hämta henne här. Det fanns inget mer att leva för. Inte ens någon att prata med. Ingen, utom hennes farmors Gud. Skulle denne osylige Någon kunna rädda henne?
När hon stod på toaletten såg hon sitt liv passera i revy inför sina ögon. Hon såg sin farmor utanför huset, finna ett skydd, finna en plats att knäböja och tala med Honom som hon kallade ´Hanonim´. Hon tackade alltid Honom och bad Honom om hjälp. Eun Hye kom ihåg sin rädsla, det fanns alltid en risk att farmodern skulle åka fast och hamna i ett politiskt fängelse. Och med henne förmodligen också resten av familjen.
Några månader tidigare hade Eun Hyes föräldrar tagit henne och hennes bror till en farbror, medan de själva följde efter sina äldsta döttrar, som hade flytt till Kina. Med brorsdotter och brorson under sitt tak hade farbrodern nu fem personer att försörja. Först fanns det rissoppa, men den tog snart slut och det blev grässoppa i stället. På grund av att Eun Hyes föräldrar inte återvände sa farbrodern att han bara kunde ta hand om en av dem. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med mat för alla.
En desperat bön
Eun Hye gjorde vad varje älskande storasyster skulle ha gjort: hon lämnade huset och bosatte sig på gatan. Hon hade inget hem, inga planer. Det fanns ingenstans att gå. Hon satte sig ner och bad till farmoderns Gud för första gången.
– Far, jag är utan mina föräldrar, mina syskon och mitt hem. Mitt liv är så mörkt. Snälla, rädda mig från denna prövning, död och lidande.
Det var en bön utan övertygelse. Inte en hoppets bön, utan en bön i desperation.
Barn som leker vid en tågräls i Nordkorea. (Barnen på bilden har inget samband med artikeln.)
Bara några veckor senare togs Eun Hye av polisen och kom till ett läger för gatubarn. Mer än 2 000 barn hade trängts ihop i lägret. Eun Hye var tvungen att bo i en barack med 200 barn. Det fanns inte ens tillräckligt med plats att sitta. Hon var tvungen att stå dag och natt. Det gjorde att hennes ben svällde upp.
Hon fick fem pyttesmå potatisar tre gånger om dagen. Eun Hye lärde sig snart att fånga och äta råttor, som det fanns gott om i barackerna. Eftersom det inte fanns möjligheter att tvätta sig blev barnen smutsiga och plågades av maskar. Varje dag var det barn som dog på grund av undernäring. Liken släpades ut ur barackerna.
”Gå. Anmäl dig frivilligt.”
Ingen ville gå på toaletten om det inte var absolut nödvändigt. Men Eun Hye kom att uppskatta dessa dyrbara ögonblick, ensam med sin farmors Gud.
– Herre, rädda mig från denna smärta, sorg och död.
Två månader efter att hon hade kommit till lägret frågade vakterna efter frivilliga som skulle plocka kastanjer genom att klättra upp i träd i bergen. Det betydde en lång, svår resa. Eun Hye och de andra barnen var väldigt svaga och hon hade ingen lust att delta i något som skulle kunna bli en dödsmarsch. Men då hörde hon en röst i huvudet som hon inte kände igen.
– Häng på. Anmäl dig.
På något sätt förstod hon att detta var svaret på hennes toa-böner och hon följde med gruppen. De gick under flera dagar och nätter och reste omkring tio mil tills de kom fram till bergen. Där blev de uppdelade i grupper på trettio och skickades in mot bergen med en övervakare. Vid ett visst ställe var de tvungna att ta sig över en stor damm i små båtar. Sedan blev hon placerad i ett lag med tre andra barn. Två skulle upp i träden och plocka kastanjer, medan de två andra stannade nedanför för att samla upp dem.
Eun Hye såg till att hon inte behövde klättra upp i träden. därifrån fanns det ingen chans att fly. Istället tittade hon på den äldre flickan bredvid henne.
– Vill du fly?
– Ja, svarade flickan.
Om de försökte stjäla en båt och ta den för att korsa vattnet skulle de åka fast.
– Kan du simma? frågade Eun Hye.
Flickan skakade på huvudet. Ännu en gång bad Eun Hye Gud om hjälp. De sprang bort från trädet och fick tag på ett rep. När de kom till dammen knöt flickorna repet om sina midjor. Flickan försökte flyta medan Eun Hye använde alla krafter hon hade för att simma till den andra sidan, samtidigt som hon drog med sig sin vän genom vattnet. De nådde stranden och gick hela vägen till en stor stad. För att inte bli infångade igen bestämde de sig för att olagligt ta sig ombord på ett tåg. Vid spåren bestämde flickorna sig för att gå skilda vägar.