Nigeria den 10 maj 2021
Grusvägen till Chibob är terrakottafärgad. Majsfälten fyller den omgivande landsbygden, och palmer och träd står i utkanterna, innan en tät skog tar över. En idyll vid första anblick. Men snart syns spår efter den fasanfulla attacken sommaren 2020, då militanta fulanier dödade bybor, brände ned hem och plundrade matförråd.
Hajaratu överlevde när hennes by attackerades, men förlorade sin lilla dotter i samband med flykten.
Hajaratu, en ung kristen änka från Chibob, är en av dem som drabbades. När vi träffas sitter Hajaratu framför plåtdörren till sitt lerhus. Ett klädstreck sträcker sig över ytterväggen, där en ljus filt, färgglada klänningar, barnkläder och sjalar hänger. Hennes hem har ett tak, men väggarna i närliggande hem är brandskadade efter attacken.
Hajaratus man avled av en sjukdom 2019, och sedan dess har hon tvingats försörja sina barn själv. Hennes arbete ska täcka både skolavgifter, sjukförsäkringar och mat, vilket är en utmaning. Men hennes största prövning kom i samband med attacken natten den 10 juli 2020.
Skottlossning mot byn
Den kvällen hade Hajaratu lagat middag och sedan nattat barnen. Därefter värmde hon sig en stund vid brasan innan hon själv gick och la sig.
– Två minuter senare hörde jag skotten, säger hon.
Hajaratu väckte barnen och sa att någon attackerade byn. Därefter satte hon upp sin yngsta dotter på ryggen, knöt fast henne med ett tygstycke och gick ut genom dörren. De äldre barn sprang ut för att gå tillsammans med resten av människorna som flydde byn. Skottlossningen kom allt närmare.
Hajaratu såg några människor från byn som sprang mot floden, så hon följde efter, i hopp om att få hjälp.
– När jag kom till floden föll jag och fastnade i leran. Jag lämnade skorna och försökte fly, säger Hajaratu.
Hon ropade på hjälp, men de andra byborna var för långt borta. Hon drog sig upp, indränkt och lerig. Hennes dotter på ryggen grät och slutligen nådde de floden. Hon visste inte hur man simmade, men floden var inte så djup. Det var en risk hon var tvungen att ta om de skulle överleva. När skotten smällde i luften bakom henne klev hon ner i det forsande vattnet med sin dotter.
En fasansfull flykt
Vattnet blev djupare och djupare.
– Jag nådde den djupa delen av floden där sjönk jag och började drunkna. Min dotter grät, samtidigt som jag kämpade för att ta mig upp till ytan, berättar Hajaratu.
Hon förlorade fotfästet, och kraften i vattnet drog henne under ytan och bort från flodstranden. Hennes huvud kom under vattnet och sen tillbaka upp till ytan, om och om igen. Hon kämpade mot strömmen. I det ögonblicket trodde Hajaratu att hon skulle dö i floden, tillsammans med sin dotter.
På något sätt klarade hon sig till flodbanken. Det var i det ögonblicket, på den leriga strandkanten i mörkret, som hon upptäckte att dottern var borta.
– Jag började gråta okontrollerat, säger Hajaratu.
Det fanns inget hon kunde göra. Den forsande floden hade tagit hennes dotter.
Så småningom tog sig Hajaratu vidare i mörkret, utan att kunna sluta gråta. Hon tog sig till en närliggande stad, där ett par som hade hört skotten på avstånd tog in henne och gav henne skydd för natten. Det var en natt fylld av oro och djup sorg.
Byn i ruiner
Nästa morgon gick Hajaratu tillbaka till sin by för att se om hon kunde hitta sina fyra andra barn. Hon hoppades desperat att de hade överlevt. Det hon såg var förödande: hem som hade bränts ned; all boskap hade stulits, grannar som hade dödats och bränts. Men hon såg inte till sina barn. Röken låg fortfarande kvar över byn när hon, och andra bybor, hörde rykten om att en ny attack väntade. Chibob var fortfarande inte säkert.
Hajaratu lyckades tillsammans med andra överlevande ta sig till ett provisoriskt flyktingläger. Hon grät och bad att någon skulle hjälpa henne hitta hennes barn. Efter tre dagar besvarade Gud hennes bön.
– Barnen fördes till mig i lägret, jag kramade dem och grät. Jag var rädd att de hade dödats, trots att jag inte hade sett deras kroppar. De är min enda glädje och tröst.
Ett av barnen frågade var deras syster var.
– Jag sa till dem att floden tagit henne.
Barnen började gråta, och Hajaratu gjorde sitt bästa för att trösta dem.
Brottningen med Gud
Förlusten av dottern satte Hajaratus tro i gungning.
– Jag ifrågasatte Gud. Varför lät Han alla dessa dödsfall ske i Chibob, och särskilt i min familj? säger hon.
Hajaratu fick inga tydliga svar, men håller fast en djup tillit till Guds syfte som vi aldrig helt kommer att förstå i denna värld.
Innan attacken levde de kristna i harmoni med fulanierna. Hajaratu förklarar att om en fulanier hade förlorat någon, gick byborna i Hajaratus by för att sörja med dem och trösta dem. Och fulanierna skulle göra samma sak för de kristna i Chibob.
– Vi höll verkligen fred fram till den här händelsen, säger hon, och fortsätter:
– Vår ständiga bön i lägret är att denna typ av fruktansvärda händelser aldrig ska hända i Chibob igen, inte någonstans.
Det pågående våldet i centrala Nigeria påverkar tusentals kristna som Hajaratu. Dessa kristna behöver desperat både akut hjälp och långsiktigt stöd för att återhämta sig från dödliga Fulani-attacker.
Traumabearbetning och ekonomiskt stöd
Genom Open Doors fick Hajaratu mat som ris och majs för att mata sina barn, ekonomiskt stöd för att återuppbygga sitt hem och traumabearbetning. Det har hjälpt henne att gå igenom den bittra sorgen över sin förlorade dotter.
– Jag blev mycket uppmuntrad genom [trauma-]programmet. Jag säger ett stort tack även till dem som deltog. Vi är mycket tacksamma. Må Gud öka den vishet som Han har gett er att göra detta, så att ni kan göra mer för andra, säger hon.
Hajaratu har återvänt till Chibob med sina barn. Hon fortsätter att brottas med förlusten av sin lilla dotter, men hon börjar att se ljuset igen. När vi avslutar vårt samtal framför hennes hus, börjar hon att skala majs i en stor skål. Hon sjunger när hon jobbar.
Endast ord av tacksamhet
bara ord av tacksamhet
det finns inget jag har att erbjuda dig, min Gud
utom ord av tacksamhet