Tchad den 1 augusti 2019
År 1974 publicerade New York Times en artikel om ”Yondo” – en rit i Tchad som gör pojkar till män. Bland annat berättades det om brutala mord på pastorer som hade vägrat att delta i riterna. I dag, 45 år senare, följer 19-årige Alfred i sina modiga förfäders fotspår.
Alfred, 19 år, vägrade att hjälpa unga pojkar igenom en invigningsritual, eftersom han såg det som avgudadyrkan. "Min egen styrka har inte hjälpt. Jag vet att Guds kraft är på min sida" säger han.
I artikeln från 1970-talet beskriver journalisten Henry Kamm prygling, ärrbildning, sexuella kränkningar och droger.
”Fastän Yondo är en hemlig rit och ingenting av innehållet får komma ut, vet man tillräckligt mycket för att de som vet att de kan bli kallade blir fullkomligt skräckslagna”, skrev han i artikeln.
Henry Kamm fortsätter sedan att rapportera brutala mord av flera protestantiska pastorer, som vägrat att delta i riten därför att de ansåg att det var emot deras tro. Än i dag, nästan ett halvt sekel senare, fortsätter Yondo och andra invigningsritualer förorsaka lidande för kristna som vägrar delta. En av dem är Alfred.
Blev kristen i söndagsskolan
Alfred är 19 år gammal och kommer från södra Tchad. När han var i åttaårsåldern gick han igenom en invigningsritual som alla pojkar i hans samhälle förväntas att gå igenom för att de ska bli män. De som vägrar betraktas som förrädare.
Senare i sitt unga liv lärde Alfred känna Kristus i söndagsskolan i den lokala kyrkan och han gav sitt liv till Herren. När han blev 18 år stötte han på ett dilemma. Familjemedlemmar pressade på att han skulle bli instruktör för andra unga pojkar som skulle gå igenom denna invigningsritual.
– Mina farbröder kallade in mig och beordrade mig att hjälpa dem och se till att andra pojkar kom ut i bushen. Jag berättade för dem att jag verkligen inte kunde för att jag var kristen.
Alfred förklarade att han nu såg riten som avgudadyrkan. Ju mer farbröderna pressade på desto mer vägrade Alfred att ändra sig.
– Jag sa åt dem att jag helt enkelt inte skulle delta. De hotade mig. Jag sa att de kunde lika gärna kunde döda mig, jag skulle aldrig ändra mig.
Uppmanade andra att säga nej
Alfreds konflikter var inte bara med den egna familjen. Även i församlingen fick hans ställningstagande konsekvenser.
– Som ungdomsledare i kyrkan ville jag inte att ungdomarna skulle ta dåliga beslut. Med hjälp av kyrkans ledare undervisade jag dem om problemet med invigningsriten. Vi sa också att varje kristen måste välja att vara trogen mot Gud på ett helhjärtat sätt – det finns inga halvmesyrer.
Många följde hans råd och vägrade ritualen. Bland dem fanns två barn, vars föräldrar verkligen var upprörda och började hota Alfred. Deras hot blev så allvarliga så att Alfred blev tvungen att fly.
– Jag flydde med en motorcykeltaxi till ett annat område utan att någon märkte det.
Läger gav hopp
Kyrkan organiserade ett ungdomsprogram där de erbjöd boende för dem som ville undvika invigningsriten, medvetna om att ungdomarna kunde kidnappas under denna period. Nästan 300 pojkar mellan 12 och 21 kom med till lägret. För Alfred var lägret rena rama himlen. Han bestämde sig för att återvända hem i hopp om att ilskan mot honom skulle ha blåst över. Det hade den inte.
– Släktingar sa att de inte ville se mig längre i byn, eftersom jag vägrat följa traditionen. De sa att ingen medlem i familjen någonsin hade burit sig åt på detta sätt. ”Till och med sådana som är kristna tar del i traditionerna. Så varför vägrade du?” ville de veta.
Han mötte också samhällets vrede, en gammal man förolämpade honom och en annan man överföll honom.
Tvingades lämna byn
Ingen hjälp kom från byhövdingen ens sedan Alfred och hans kyrkoledare hade träffat honom. För hans egen säkerhets skull och för att bevara freden i byn skickades Alfred iväg tillsammans med fem andra ungdomar i en liknande situation. Att bli ivägskickad är väldigt tufft i det här sammanhanget, för det tar ifrån dig allt stöd och alla möjligheter till försörjning.
– De ungdomar som har förskjutits är lämnade utan något som helst finansiellt stöd från sina föräldrar. Kyrkan tar hand om dem och det finns trosbröder som ger till deras underhåll. De sista fem månaderna har de varit här, ingen förälder har frågat efter dem, med undantag för en mor som kom i hemlighet och frågade efter sin son, förklarar Alfreds pastor.
Alfred bekräftar det:
– Jag har varit med om mycket svårt, säger han och fortsätter:
– Min egen styrka har inte hjälpt. Jag vet att Guds kraft är på min sida. Det har gått så långt som att besvärjelser har gjorts mot mig, men jag har sett Guds kraft eftersom Han har beskyddat mig.
