Irak den 1 oktober 2021
För sju år sedan sattes Sana på en buss till tryggheten i Erbil. Kvar i Qaraqosh, hos IS, fanns hennes man och två söner. Det var sista gången hon såg dem. Länge höll Sana sin bakgrund för sig själv, precis som många andra med fasansfulla minnen efter IS. Men nu, uppmuntrad av sin dotter, väljer hon att berätta.
Sana såg sin man och sina båda söner föras bort av IS för sju år sedan.
Vi träffar Sana i hennes hem i Erbil i norra Irak. Hon ser trött ut. Trött på att vänta, trött på ständigt närvarande minnen av alla grymheter som hon fick bevittna. Hon känner inte så mycket längre. Den enda gång en liten gnista tänds i hennes ögon är när hon pratar om sina barn: 25-åriga dottern Tania och de saknade sönerna Tony, född 1994, som hon beskriver som “tyst och beskyddande” och Issa, född 2001, som hon kallar “sin lilla ängel”.
Precis som många andra som har överlevt IS:s grymheter har Sana hållit sin berättelse för sig själv under en lång tid. Hon var rädd att det skulle påverka hennes man och söner negativt. Men på senare tid har hennes dotter uppmuntrat henne att dela med sig av sin historia.
– Hon sade: ”Det är inget fel med det, berätta!” Så, jag ska berätta. Kanske vet någon var min saknade man och mina söner finns. Jag känner hopp, säger Sana.
Sana visar oss ett foto som togs en kort tid innan de islamistiska extremisterna från IS kom in i Qaraqosh, staden som hon och hennes familj bodde i på den tiden. På fotot poserar Sana, hennes man Sabah och deras tre barn för fotografen framför kyrkan. Sana rör försiktigt vid Issas ansikte som finns mitt på bilden. Det är den sista bild Sana har på sin familj.
Valde att stanna
I juni 2014 tog den islamistiska extremistgruppen IS över Mosul, en stad i närheten av Qaraqosh. IS attackerade sedan Qaraqosh i juli men lyckades inte ta över staden. När extremisterna kom nära igen i augusti var Sabah, Sanas man, övertygad om att IS skulle misslyckas igen. Så när de flesta familjer flydde, och dottern Tania följde med några släktingar, stannade Sana, hennes man och två söner kvar i Qaraqosh.
På morgonen den 7 augusti 2014 låg familjen och sov när de väcktes av människor som skrek ”Qaraqosh tillhör oss nu” på gatorna.
Oroliga dagar följde. Familjen stannade kvar inne i huset, alla i samma rum. De höll lamporna släckta och använde en cigarettändare för att få ljus. På natten hörde de IS när de gick gatorna fram och slog in dörrar.
– Vi bad mycket ihop och lovade varandra att fortsätta vara tillsammans. Det var vår tröst, att vi hade varandra, minns Sana.
Ett minne är särskilt tydligt för Sana. Det ger henne hopp om sin son Issa.
– En natt sov Issa i mitt knä när han plötsligt öppnade ögonen. Jag frågade honom vad som hade hänt. Han sade till mig att han hade haft en dröm där han såg Jesus komma ner från himlen i skinande kläder. Han såg på Issa och log, säger hon.
IS hittar familjen
Mer än två veckor efter att IS hade tagit över staden slog fyra män i civila kläder sönder deras dörr och hittade familjen. De hade händerna uppsträckta av rädsla. Sana minns hur lille Issa darrade. Men männen hade helt vanliga kläder och pratade vänligt.
– De sade till Issa: ”Var inte rädd, det är ingen fara. Vi vill bara veta om ni har några vapen.” De sökte igenom huset efter vapen och gav sig sedan av. De följande två dagarna kom en imam till oss och gav oss mat.
Den tredje dagen blev familjen beordrad att komma till sjukhuset.
– Ni ska sättas på en buss till Ankawa, det kristna området i Erbil, sade männen i civila kläder. Återigen sa de att vi inte skulle oroa oss”, säger Sana.
Men det som Sana fick se när de kom till sjukhuset oroade henne verkligen:
– Männen från IS som jag såg där hade inte civila kläder på sig. De var klädda i svart och bar vapen. De var otäcka, skrek och var inte vänliga mot oss alls.
Männen tog familjens ID-kort.
– Tony var väldigt nervös och han oroade sig för mig. Men när han frågade männen från IS vad de skulle göra med mig riktade de ett vapen mot honom så att han skulle vara tyst.
”Det var en svår stund för oss”
Sedan stal IS folkets värdesaker och delade upp männen och kvinnorna.
– Det var en svår stund för oss. Mina pojkar var rädda. Vi hade aldrig varit separerade från varandra. De sa till oss att vi alla skulle träffas igen i Ankawa, att vi inte skulle bekymra oss om det. Issa var så rädd. Det sista han sa till mig var: ”Vart ska du, mamma?”, säger Sana.
Sana blev alldeles förkrossad när hon sattes i en buss utan sina pojkar och sin man.
– Jag frågade en av IS-soldaterna: ”Snälla, berätta, vart tar du min man?” Men han riktade sitt vapen mot mitt huvud och sa: ”Antingen är du tyst eller så skjuter jag dig i huvudet”.
Det är nu sju år sedan. Sana har inte sett sina söner eller sin man sedan dess.
Livet som ensam kvinna
Sana pressar en pappersnäsduk mot sina ögon. Riktiga tårar kommer inte så ofta längre. Hon har fällt alla tårar hon kan. Timmarna som hon har spenderat i tårar under bön är oräkneliga. Sana och hennes dotter saknar familjens tre män varje dag.
– Vi stod varandra så nära, säger Sana.
Utmaningen är större än bara den känslomässiga biten av att sakna sina anhöriga. I ett Mellanösternland som Irak är det inte normalt för kvinnor att leva ensamma. Vardagen blir svårare. Officiella papper hanteras oftast av männen i hushållet, och det är inte säkert för kvinnor att gå ensamma till vissa platser.
Många har varit tysta
Efter vårt samtal ger Sana oss tillåtelse att dela hennes berättelse med en av prästerna i hennes församling. Dagen därpå pratar vi med Fader Ammar. Han har inte hört Sanas berättelse förut, men bokar genast in en träff med henne följande vecka.
Det förvånar inte Fader Ammar att Sana inte har berättat tidigare. Hon är inte den enda som har överlevt IS som hållit sin historia för sig själv. Det är först nu som fler och fler berättelser från kristna som har varit IS:s fångar börjar komma ut.
– Utanför Irak är det känt hur IS behandlade yezidierna, och det är bra, för de led ännu mer av IS:s fångenskap. Men vad man inte känner till är att IS också tillfångatog många kristna, förklarar fader Ammar.
Berättelser som Sanas är bara toppen av ett isberg, och bara en liten del av det övergripande trauma som den irakiska kyrkan lider av efter en period av stark förföljelse.
– Vi har återuppbyggt många av våra hus och kyrkor. Men IS förstörde mycket mer än det: De förstörde människor, säger fader Ammar.
Hoppet finns hos Gud
Ammar konstaterar att människor som Sana behöver församlingens fulla stöd.
– De behöver någon som är nära dem och lyssnar på deras behov. Någon som hjälper dem att finna hopp inför framtiden, säger han.
Det är oklart om Sana kommer att ta emot denna hjälp. Även om det har blivit allt vanligare att ta emot hjälp för ens psykiska hälsa, har det stigma det medför ännu inte försvunnit. Kanske föredrar hon ett praktiskt eller andligt projekt, det finns även sådana i “Centres of Hope”.
Efter befrielsen av Qaraqosh 2016 hade Sana ett visst hopp om att få återse sina tre män. Men de har inte hört av sig, kanske för att de inte kan, kanske för att de inte längre lever – även om Sana inte vågar prata högt om det sista alternativet.
Gud är den ende hon kan sätta sitt hopp till om att en dag få återse sin man och sina söner.
– Min tro på den allsmäktige Guden är så stor. Och jag fortsätter att be att de ska komma tillbaka. De är allt jag har. Ske Guds vilja, så att de kommer tillbaka, säger hon.
