Nigeria den 12 april 2019
Det har gått fem år sedan den fruktansvärda natten den 14 april 2014, när livet förändrades för alltid för människorna i den dammiga byn Chibok i norra Nigeria. Cirka 250 skolflickor kidnappades av Boko Haram. Fortfarande är ett hundratal av dem kvar i fångenskap.
En gata i Chibok, nordöstra Nigeria.
Under en tid då de flesta skolorna stängts ner av rädsla för attacker från Boko Haram anlände 275 flickor till den statliga gymnasieskolan i Chibok någon dag innan den ödesdigra dagen. En mardröm blev verklighet, när Boko Haram slog till mitt i natten och körde iväg med ungefär 230 flickor på lastbilsflak medan skolan stod i lågor.
Ett antal flickor– 47 personer för att vara exakt – flydde under och strax efter kidnappningen. De hade alla sin egen skräckfyllda och traumatiska historia att berätta efteråt. Och kanske även skuldkänslor att brottas med, för att de hade kommit undan den mardröm som deras vänner tvingades stanna kvar i.
Några av flickorna rymde så småningom (se tidslinjen) och Boko Haram släppte 21 flickor i oktober 2016 och ytterligare 82 i maj 2017. Enligt ordföranden för Chiboks föräldraförening, Yakubu Nkeki Maina, finns det fortfarande 112 kristna flickor som väntar på att befrias. Ingen vet hur många av dem som fortfarande lever.
”Färska sår är alltid smärtsamma”
En av personerna som Open Doors har besökt ofta efter kidnappningen är Yana Gana, mamma till Rifkatu som fortfarande lever i fångenskap. Det har gått rykten om var flickorna kan finnas nu och spekulationer kring hur många som fortfarande lever. Men inga nyheter av vikt har framkommit.
– Det har varit en tuff resa för mig. Det finns ett ordspråk på hausa som säger att färska sår alltid är smärtsamma, säger Yana.
Yana Gana, mamma till kidnappade flickan Rifkatu.
För henne känns kidnappningen av hennes dotter Rifkatu varje dag som ett färskt sår, även om det snart är fem år gammalt.
– Varje gång jag talar om Rifkatu känner jag så mycket smärta i mitt hjärta.
Saknad syster
Rifkatu är nummer två i en syskonskara på tre. Hon är saknad för sin speciella personlighet.
– Rifkatu blev aldrig irriterad om hennes systrar inte hjälpte henne med hushållssysslorna. Hon vaknade, städade huset och gjorde frukost, innan vi andra hade gått upp.
Yana konstaterar att många tjejer blir intresserade av smink och mode under tonåren, men att Rifkatu inte brydde sig om det.
– Ingen av de unga tjejerna i vårt område går till kyrkan, men det gjorde Rifkatu. Som familj går vi till EYN (en baptistisk kyrka, reds. anm.), men hon gick till Deeper Life. Hon tyckte om bönelivet där. Det fanns en äldre kvinna där som kallade henne ”syster”, vilket är ovanligt, på grund av hennes sätt.
När Rifkatu kidnappades försvann skrattet från familjens hus, berättar Yana.
– Alla fylldes av smärta, framför allt jag, för att jag var den som födde henne. Men Rifkatus yngre syster har blivit mer traumatiserad än jag. De stod varandra så nära. De använde samma kläder, samma skor … och knöt till och med sina hårband likadant. Jag har aldrig sett några andra människor älska varandra så som de gjorde. När Rifkatu kidnappades kände jag ett sånt medlidande med hennes yngre syster.
”Ber att Gud ska göra ett mirakel”
Sorgen sträcker sig även utanför den närmaste familjen.
– Rifkatu var väldigt duktig på att fläta hår. Ingen i samhället var lika duktig som hon. En av de äldre kvinnorna, som brukade komma till Rifkatu för att få håret flätat, klarade inte av att träffa mig förrän två år efter kidnappningen. Ibland skickade hon sina barn för att titta till mig. Själv klarade hon inte av det. När hon till slut kom så grät hon bittert.
Yana försöker öva på att trösta sig själv.
– Man måste ha tålamod med allt som händer i livet. Man kan inte förändra det som har hänt. Vi försöker öva på att ha tålamod, på att vänta och se vad Gud kommer göra för oss.
De har inte gett upp hoppet om att få tillbaka Rifkatu.
– Inte ens efter tio år kommer jag förlora hoppet, för hon fördes bort levande. Om de hade dödat henne och visat hennes kropp för mig, skulle jag sluta hoppas. Tills dess väntar jag på att hon ska komma tillbaka. Oavsett hur lång tid det tar.
Yana fortsätter:
– Jag ber att Gud ska göra ett mirakel och att flickorna ska släppas. För den här kampen är inte mot människor av kött och blod, så bara Gud kan utkämpa den. Bara Han kan göra en väg där det inte finns någon, för att hon ska komma tillbaka.
Rifkatus mamma säger att hon vill tacka alla som har bett för familjen.
– Det har betts och gråtits för de här flickorna över hela världen, och det kan vi aldrig glömma. Vi, folket i Chibok, tackar världen. Om vi hade lämnats åt oss själva här i Borno skulle vi föräldrar ha dött. Men troende över hela världen stod vid vår sida. Ni har bjudit in oss till traumaterapi, bett med oss, studerat Bibeln med oss och genom allt detta har vi klarat av att stå starka. Vi har satt vår fulla förtröstan till Gud, medvetna om att Han är den ende som kan rädda dem. Vi tackar alla som stått vid vår sida på olika sätt under vår smärtsamma tid.
Hannatu ber konstant för sin dotter
En annan mamma, Hannatu Dauda, uttrycker samma sak.
– Till de kristna, och alla andra i världen: Jag är verkligen tacksam för era böner och ert stöd. Hela världen känner till vår historia. På grund av tillståndet vi befann oss i, hade vi ingen annan att vända oss till än Gud. Vi har gråtit och bett. Vi ber för våra döttrar när vi går ut, när vi är inne, när vi sover. Vi slutar aldrig att be …
Hannatu Dauda, mamma till kidnappade flickan Saratu.
Hannatus dotter Saratu är, precis som Yanas dotter, kvar i fångenskap hos Boko Haram.
– Jag har ett hopp om att Gud ska befria dem det här året. Och precis som Gud befriade andra flickor, kommer Han befria min dotter med. Precis som vi firade med dem som befriades, kommer vi fira när våra döttrar kommer tillbaka.
Hannatu berättar att hon brukar säga till sina andra barn att de inte får förlora hoppet om att Saratu ska komma tillbaka, även om Hannatu själv skulle dö.
– Såhär brukar jag säga till mina andra barn: ”Och om hon skulle släppas ska ni hålla om henne och krama henne hårt. Även om världen skulle hata henne eller se ner på henne, ska ni hålla min dotter nära era hjärtan.”
Saratu, en av de 112 flickorna som fortfarande hålls som fångar av Boko Haram.
Så mår de flickor som har frisläppts
De flickor från Chibok som släppts har flyttats till ett privat amerikanskt universitet i Yola i östra Nigeria. Till skillnad från andra som har återvänt från Boko Haram, som ofta tillbringat månader under hemska omständigheter efter sin befrielse, lever de här flickorna ett gott liv där de får mycket omsorg. De har en egen rektor, psykolog och pastor som tar hand om dem.
– De har upplevt helvetet tillsammans, säger deras psykolog.
Vittnesmålen handlar om perioder av hunger, slaveri, våldtäkt, prygling och krigsskador – som granatsplitter under huden och ett amputerat ben för en av flickorna. De har sett människor, däribland många barn, dö.
Fysiskt sett mår de bra. De försöker ta ikapp sina studier och återhämta sig från traumat tillsammans. Sedan de anlände till Yola i september 2017, har de dock levt i en kontrollerad miljö. För att skydda dem och förhindra att de exploateras får de inte lämna campus utan en säkerhetsvakt och inte heller ta emot besökare utan specialtillstånd. De har inte träffat sina familjer särskilt mycket och besöker bara Chibok, som ligger fyra timmar bort med bil, två gånger om året.
2016, 18 maj. Nigerianska soldater upptäcker Amina Ali Darsha Nkeki tillsammans med en fyra månaders-bebis och hennes "make" i Sambesiskogen.
2016, 13 oktober. Boko Haram släpper 21 flickor.
2016, 5 november. Soldater hittar Mary Ali Maiyanga som hade flytt med en tio månaders-bebis.
2017, 6 maj. Boko Haram släpper 82 flickor.
2018, 5 januari. Boko Haram släpper ytterligare en flicka.
