Colombia den 1 december 2020
Tolvåriga Daniela i Colombia lekte på gatan nära sitt hus när livet på ett brutalt sätt förändrades för all framtid. Två gevärsskott tog hennes pappas liv i familjens hem. Ett droggäng hade tröttnat på att Danielas pappa Plinio, som var pastor, berättade om Jesu kärlek i området och bestämt sig för att sätta stopp för honom
Daniela förlorade sin pappa, som var pastor, när han mördades av ett droggäng.
Daniela bor med sin mamma Alba och sin lillebror Sebastian i Caucasia i norra Colombia. Golvet i deras enkla hem är upphöjt, eftersom det regelbundet blir översvämning i staden. Det regnar in genom hål i taket. Området är tryggare än staden La Caucana där Plinio mördades, men även här är våldet ständigt närvarande och skottljud hör till vardagen.
När Open Doors träffar Daniela har hon satt upp håret i hästsvans och klätt sig i en rosaprickig, svart klänning med ett matchande hårband. ”Dani” tittar nyfiket på oss och det syns att hon är lite blyg, men hon har ett välkomnande leende på läpparna. Hon ser ut som vilken tolvåring som helst och skulle inte behöva ha några bekymmer, men hon vet bättre än de flesta vad det kan kosta att följa Jesus.
Kristna ett hot för kriminella nätverk
I Colombia kan det vara farligt att älska Jesus och leva för honom. Droghandlare och rebellgrupper agerar som laglösa krigsherrar, och värvar ungdomar till att göra smutsjobbet åt dem. Kristna som hjälper narkomaner att bli fria från sitt missbruk och försöker hindra rekryteringen av ungdomar till kriminella nätverk ses inte som något positivt, utan blir ett hinder för de kriminella gruppernas verksamhet. Ur deras perspektiv var mordet på Danielas pappa bara en varning till de kristna, att sluta med sin verksamhet.
Daniela, hennes mamma Alba och lillebror Sebastian.
Det är mycket svårt för barnen att prata om dagen när deras pappa dog. Vi vill inte pressa dem att tala om de traumatiska händelserna, men när de går ut och leker vill deras mamma Alba gärna berätta.
– Jag stod och jobbade i köket tillsammans med några andra kvinnor. Vi lagade till kycklingarna som vi hade tänkt äta tillsammans senare samma eftermiddag. Plinio hade gått till kyrkan för att be. När han kom tillbaka satt han i sin gungstol och tittade på nyheterna. Det var en mycket fridfull dag.
Alba berättar att det plötsligt smällde av några gevärsskott och de rusade alla in i rummet till Plinio, även Daniela. Synen Alba fick se går inte att beskriva.
Möjlighet till traumastöd genom Open Doors
Barnen hanterar sin pappas död på olika sätt. Alba visar ett videoklipp i sin mobil där Sebastian ligger och gråter hejdlöst på sängen.
– Min son visar sina känslor. Han är mycket fäst vid mig och sin syster. Han gråter och säger ofta saker som: ’Jag vill inte att något ska hända dig, för då blir jag ensam kvar.’ Flickan däremot är mer inbunden. Hon gråter och berättar hur mycket hon saknar sin pappa.”
Vi tillbringar tid med familjen, och Daniela blir mer öppen. Hon berättar att hon tycker om att teckna, att hon känner sig inspirerad när hon tittar på himlen och på träden, och att hon vill bli illustratör när hon blir stor. Daniela konstaterar att även om hon har flyttat till en ny stad har hennes betyg inte sjunkit, och hon är fortfarande en av de bästa eleverna i klassen. Vi frågar vad hon tycker är svårast.
– När jag tänker på …”
Hon får tårar i ögonen. Hon tittar ner, gömmer ögonen för oss. Så tittar hon upp och avslutar meningen.
– Cuando pienso en mi papa. När jag tänker på min pappa.
Vår kvinnliga fotograf sitter bredvid Daniela och slår spontant armarna om henne. Vi tar in Alba i rummet. Hon kramar och kysser sin dotter och får själv tårar i ögonen. Eftersom julen närmar sig frågar vi hur Daniela kommer att fira, och vad den här tiden på året betyder för henne.
– Det är en glädjefest att fira att Jesus föddes. Vi lagar mat och äter ihop. Julen är för mig att vara tillsammans med min familj. Jag minns också en jul när vi som familj firade tillsammans med de kristna syskonen i kyrkan. Vi hade bara roligt ihop och satt och pratade, berättar Daniela.
Daniela har hört att vi har bjudit henne och hennes familj till Open Doors barncenter i Colombia. Vi vill ge dem lite omväxling, få möjlighet till traumavård och för att få fira jul. Daniela är mycket förväntansfull.
Beväpnade poliser i gathörnet
Det börjar bli dags för oss att åka. Folk i grannskapet undrar nyfiket vilka främlingarna är som har besökt familjen Salcedo. Plötsligt får vi syn på beväpnade poliser, klädda i gröna kamouflageuniformer. De finns där för att beskydda oss, vilket är en påminnelse om riskerna i området.
Familjen packar sina väskor, och vi kör till flygplatsen. Två flygturer och en lång landsvägsresa senare anländer vi till Children’s Center, ett projekt som ger en permanent fristad för många barn till förföljda colombianska kristna, men som ibland även används för kortare perioder. Klockan är elva på kvällen, och det är redan mörkt när vi kommer fram. All personal och alla barn står och väntar vid ingången. De klappar i händerna och sjunger. På en stor banderoll står det: ”Bienvenidos, familia Salcedo Molina.” Omedelbart kommer några ur personalen gående mot Daniela och hennes mamma och bror. De får blommor och kramar. Man ser på Daniela att hon tänker: ”De känner ju inte mig. Har allihop kommit för vår skull?”
– Inte hade jag väntat mig så mycket folk. Jag blev så förvånad att se dem där de stod och sjöng välkommen till oss. Det kändes så bra. Vad glad jag var att ha så många kärleksfulla människor omkring mig! säger Daniela senare.
”Jag mådde bra för första gången på länge”
Från och med den dagen tycks de tunga molnen kring Danielas huvud ha lättat. Hon och hennes familj tillbringar fyra veckor på Children’s center. Fyra veckor när hon får vara barn.
– Jag mådde bra för första gången på länge. Jag träffade många barn, jag gick på hajk och jag doppade fötterna i floden. Jag lärde mig också att trots att det finns svåra perioder i livet, så finns det också perioder när Jesus hjälper oss att övervinna svårigheter med hjälp av andra människor och bön.
Sedan Open Doors har sett hur farligt området var där Daniela, Sebastian och Alba bodde, ordnade organisationen ett nytt och bättre hus åt dem i ett mycket tryggare område.
– Detta blev möjligt enbart genom böner och gåvor från våra understödjare. Tack vare er har Alba och Dani och Sebastian kunnat flytta till en tryggare stadsdel. Alba vill starta en syateljé i sitt hem. Dani och Sebastian går i skolan och är glada. Traumastödet gör att de kan gå vidare i livet trots sin svåra förlust, berättar en av Open Doors fältarbetare.
Daniela lägger till:
– Det är så viktigt att veta att den här julen finns det människor runt om i världen som ber för mig och min familj. Det är jag mycket tacksam för, eftersom jag ser att Gud ger bönesvar.
När vi frågar om hon till sist har något budskap till de som bryr sig om henne och andra förföljda barn ler hon och svarar med trygg röst. Hennes ord är ett eko av hennes pappas livsverk, han som gav sitt liv för Jesus.
– Sé valiente y fuerte, sigue confiando en el Señor. Var tappra och starka, fortsätt förtrösta på Herren.
