Iran den 16 juli 2021
En liten öppen plats i en tät skog i ett främmande land. En lägereld. Plötsligt rasslar löven till och en jätte till man dyker upp. Han har muskler som en bodybuilder. När han närmar sig elden håller du andan – tills du ser hans ögon. De är de vänligaste ögon du någonsin har sett. Han är gästen som du har väntat på. Han ser sig omkring, och börjar sedan att berätta.
En gata i staden Shiraz i Iran (foto: IMB.ORG).
”Mitt namn är ”Hemligt kristen”. Det finns ingen anledning att du ska känna till namnet som mina föräldrar gav mig. För dig är jag Hemligt kristen – och om du också är kristen, så tänker jag att vi tillhör samma klan – eller familj till och med. Jag växte upp och bor fortfarande i ett land med muslimsk majoritet. Många saker har hänt som ni i ditt land aldrig har hört talas om. Så mycket kaos, så många förändringar, så mycket våld.
Drömde om att bli superhjälte
När jag var ung ville jag bli en superhjälte, så att jag skulle kunna strida för mina vänner som tillfångatogs och utnyttjades av extremisterna. Många av dem kom aldrig tillbaka.
Jag insåg det inte, men de flesta i min familj var kristna i hemlighet. Jag var det inte. Mina föräldrar fortsatte att följa islam. Jag fortsatte att drömma om att rädda människor. I mina ögon fanns det bara två sätt att göra det på: att bli polis eller gå med i militären. Jag tränade hårt för att bli muskulös och blev utvald att träna för specialstyrkorna. Det var riktigt tufft, men jag blev godkänd. En dag fick jag gå på en intervju med en chef inom regeringen som letade efter en förste-livvakt. Alla trodde att han skulle välja mig, men han valde bort mig.
– När jag ser dig i ögonen, ser jag frågor, sade han.
Jag vet att Gud räddade mig här, när jag ser tillbaka på händelsen. Om jag hade blivit anställd som livvakt, skulle jag ha fått gå igenom en omfattande hjärntvätt för att förbli lojal mot landets ledare. Men just den här ledaren kände att det var något med mig som inte stämde.
Han hade rätt. Jag hade frågor. Många frågor, faktiskt. Strax innan jag kom in på utbildningen till specialstyrkorna, hade jag en dröm. Jag såg en man i vita kläder, och han inbjöd mig att följa honom. Jag insåg att det var Jesus. Han var så god och fridfull, och hans ögon var som eld. Jag hade inget annat val än att välkomna Honom in i mina drömmar. Han beordrade mig inte att följa Honom. Han inbjöd mig helt enkelt. Det var jag inte alls van vid. I mitt land talar folk om för dig vad du ska göra, och om du inte lyssnar, så slår de dig. Jesus visade mig från början att han var radikalt annorlunda.
Jesus gav frid i drömmar
I vanliga fall brukade jag inte kunna sova på nätterna för att jag hade så många mardrömmar. Jag kunde drömma om våldet jag hade sett som barn. Men Jesus fortsatte att dyka upp i mina drömmar, och varje gång gav Han mig så mycket frid. Jag ville somna nu. Jag var som en liten pojke som väntade på att det skulle bli läggdags så jag skulle få höra min favoritsaga.
Du skulle ha sett allas ansiktsuttryck när jag kom hem till staden där min familj bodde. Alla visste att min dröm hade varit att bli soldat. Inte nu längre. Jag ville veta mer om ’den där Jesus’. Frågorna växte som ett stort träd i mitt hjärta. Var fanns den bästa platsen att lära sig? Hos mina kristna släktingar, förstås. Men ingen ville prata med mig. De trodde alla att jag hade blivit hjärntvättad i armén och blivit tillbakaskickad för att spionera på min familj.
Bad om förbön
En dag vandrade jag runt i staden eftersom jag kände mig desperat. Jag råkade gå förbi en liten kyrkobyggnad. Det var inte många kristna som gick till den här kyrkan, och det var en slump att prästen ens var där den dagen. Jag gick in, hälsade på prästen och frågade om jag fick ställa några frågor. Han insåg omedelbart att jag var muslim och att han kunde hamna i stora svårigheter om han skulle prata med mig om tro. Jag kunde, så vitt han visste, vara spion från myndigheterna. Medan vi pratade såg han sig hela tiden omkring för att se om någon iakttog oss. Sedan frågade jag:
– Vill du be för mig?
– Det kan jag göra, svarade han.
Han knäböjde vid en speciell låda där det fanns ett kors, och jag fick sätta mig på en stol. Sedan bad han. Efteråt hittade jag en bibel längst bak i kyrkan, som jag bläddrade igenom. På en av sidorna fick jag syn på en handskriven adress till en avlägsen, främmande stad. Jag lade den på minnet. Kanske kunde jag åka dit någon gång. Efter att jag hade kommit ut från kyrkan blev jag utfrågad. Det hindrade mig inte från att försöka få veta mer om Jesus. Hur som helst, så övervakade myndigheterna mig nu. Så småningom blev min rädsla verklighet - jag blev arresterad och sattes i fängelse.
Alltid hotad till livet som hemligt kristen
I fängelset torterades jag för att jag sökte Jesus, en Jesus som jag inte ens kände. Misshandeln var smärtsam, men den gjorde min beslutsamhet större. Jag skulle hitta denne Jesus oavsett vad som hände. I hela mitt liv hade jag blivit tvingad att följa ’systemet’. I mina drömmar tvingade Jesus mig aldrig. I stället räckte han ut sin hand. Ingen hade någonsin räckt ut en hand till mig förut.
Fängelset låg nära gränsen, och efter att jag hade blivit frisläppt tvingades jag att arbeta i närheten. Jag mötte en person som kom från den utländska staden som nämndes i bibeln jag hade sett i kyrkan. Jag frågade honom en del om hans stad, och till slut fördjupades våra samtal och vi blev vänner. Han var kristen och ledde mig till slut till Jesus. Vi beslöt att korsa gränsen illegalt och åka till hans hemstad. Adressen som fanns i bibeln var ett hus för gudstjänst, men såg ut som ett vanligt bostadshus. De ursprungliga ägarna var borta sedan länge. För 30 år sedan hade de besökt mitt land och lämnat bibeln i kyrkan där jag hittade den. Senare tvingades dessa kristna att fly, men andra kristna använde fortfarande huset till att mötas för bön och bibelstudier.
Jag lärde mig mycket om Gud och Bibeln i det huset, men var snart tvungen att återvända till mitt land och min familj. Som hemligt kristen är jag alltid hotad till livet. Jag kan inte gå till en kyrka för att få uppleva kristen gemenskap, inte ens ett hemligt husförsamlingsmöte. Jag möter andra kristna på gömda platser. De flesta av dessa människor är som jag: hemligt kristna som har mött Jesus i drömmar och visioner, utan tillgång till Guds Ord.
Gud gör mäktiga saker i mitt land, men Han har visat oss en ’profetia om natt’. Med andra ord: vi förväntar oss mer våld och förstörelse innan det blir bättre. Be för oss. Vi behöver Guds styrka.”
”Vi behöver Guds styrka”, säger mannen med muskler tjocka som ankarkättingar. Med de orden lämnar den vänlige jätten vår lägereld.
Hur kan vi stödja personen i reportaget och andra hemligt kristna?
– På grund av pandemin har det varit ännu svårare för honom att möta andra kristna. Vårt nätverk såg till att han inte var ensam. Vi kunde träffa honom och hans familj, och be för dem. Vi har också gett dem nödhjälp och vi fortsätter att ge honom lärjunga- och ledarskapsträning. Han är en nyckel till att hjälpa hemligt kristna, speciellt dem som lider i fängelser. Han ger dem pastoral omsorg. Detta har möjliggjorts genom ekonomiskt stöd från våra understödjare, säger fältarbetaren.
Hur kan vi be?
– Be om mod och beskydd. Be också att de kristna ska stå starka när våldet mot dem ökar. Våldet kan komma från myndigheter men också från ens egen familj. Om man som kristen har tur kan man fly från sitt hem till ett annat land, men situationen där kan vara precis lika dålig, kanske värre, och man riskerar att svälta ihjäl eller fängslas i det nya landet.
– Be att Gud använder dåliga saker för Hans goda syften. En annan hemligt kristen, en ungdomsledare, berättade för mig att när han blev misshandlad i fängelset kunde han känna slagen, men inombords kunde han se barn leka. Och när han torterades, växte kärleken till de här barnen. Gud gav den här unge mannen mer kärlek till dem.
– Till sist, be att vi ska kunna fortsätta att ge hemligt kristna fysisk och andlig föda, att vi kan utrusta dem och ge dem bibelundervisning.
