den 6 november 2019
Den 9 november 1989 förändrades världen. Berlinmuren, den mest tydliga symbolen för delningen mellan öst och väst, revs ner bit för bit medan folket proklamerade sin längtan efter frihet.
– Min kollega och jag gav oss direkt in i vår bil och körde till Berlin för att få vara med om det historiska tillfället. Vilken glädje, vilket bönesvar! säger en medarbetare inom Open Doors.
Gränsen har precis öppnats mellan Väst- och Östberlin. Foto: Klaus Oberst/Tyska förbundsarkivet
Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961. Bland de första som tog sig förbi gränskontrollen Checkpoint Charlie var Open Doors grundare, broder Andrew. Han minns tydligt den påverkan som uppförandet av muren hade:
– Strömmen av flyktingar som flydde det kommunistiska styret upphörde över en natt. Det fanns ingen väg ut, och ingen kunde fly. Resultatet blev en självmordsvåg, som även drog med sig några evangelikala pastorer. De förlorade hoppet.
Det fanns en tydlig ideologisk krock mellan värderingar. En kommunistisk filosof sa: ”Kommunistens ansvar är att vara en militant ateist, en aktiv förkämpe för den sovjetiska ideologins renhet, för det totala utplånandet av religiösa vanföreställningar.”
Kyrkan var isolerad och levde under hot. Broder Andrews kollega, Johan Companjen, berättar:
– På den tiden tolererade kommunisterna inte kristna alls. De kristna kände sig totalt övergivna. En pastor i Ungern sa: ”Ingen vet var jag finns, inte ens min familj. Tack för att ni kom hit.” Sedan grät han bara. Polisen hade stängt hans kyrka och satt honom i husarrest.
Men trots hoten, arresteringarna och fängslandena visade sig kyrkan stå stadigt. Broder Andrew minns vad en pastor sa: ”Att boxas gör oss starka.”
Möte med kyrkan i öst
Broder Andrew har aldrig tyckt om begreppet “den underjordiska kyrkan”. Han förklarar:
– Man kunde alltid hitta dem. En sann kristen kan inte leva under jorden - kyrkan är kallad att djärvt proklamera evangeliet, inte att skrämmas av fienden.
Ursprunget till Open Doors kom från broder Andrews beslutsamhet att stärka denna förföljda kyrka. Han började med en lång rad besök, förde biblar genom gränskontrollerna och bad att vakterna inte skulle se dem.
Hundratusentals biblar levererades. Hans övertygelse, både då och nu, är att kristna som förtrycks på det här sättet måste få uppmuntran genom gemenskapen och styrkan i Guds Ord. – Den förföljda kyrkan har så mycket mer att lära oss än vad vi någonsin kan lära dem. Att se vilket sätt de härdar ut i det motstånd de möter, hur de älskar Gud och förlåter sina plågoandar är något vi behöver lära oss mycket mer av i vårt samhälle, säger Broder Andrew.
Greps av KGB
En av de kristna som levde bakom järnridån var Galina Vilchinskaya. Sommaren 1979 var hon 21 år gammal. Hon hade tillbringat sommaren med att undervisa på ett kristet barnläger på den ukrainska landsbygden, och nu skulle hon åka hem för att förbereda sig inför sitt bröllop.
Galina Vilchinskaya hamnade i ett fångläger i Sibirien som 21-åring.
Men när tåget stannade på vägen hem klev säkerhetspolisen KGB på. De arresterade Galina och de andra ledarna, och lämnade barnen ensamma på stationen utan tillsyn. Den äldste pojken, som bara var 14 år gammal, mindes namnet på en kristen i staden. De sökte upp personen och alla barnen kunde komma hem på ett säkert sätt. Men Galina skickades till ett arbetsläger, ungefär 1000 mil hemifrån. I det primitiva lägret, dit många kriminella skickats, kämpade hon för att överleva. I lägret florerade sjukdomar och hennes hud täcktes snart med bölder, tänderna lossnade och håret föll av. Trots hoten från lägrets tjänstemän fortsatte Galina att dela evangeliet med sina medfångar.
– Jag kom inte dit för att sitta still med mina händer knäppta i knät, säger hon och fortsätter:
– Jag var tvungen att prata om Jesus.
Medfångarna kom till tro
I cell 44 kom fyrtio av Galinas medfångar till tro genom att hennes vittnesbörd. När fängelsecheferna upptäckte vad som hände fördes hon till en cell som var avsedd för de grövsta kriminella. Hon berättade för dem vem hon var och delade med sig av den lilla mängd mat som hon just hade fått under ett besök av några släktingar. Den första frågan cellens ledare ställde var: ”Skulle du vilja lära oss hur man ber?”
Galina satt i fängelse i fyra år. Hon skrev till sina föräldrar: ”I den här vildmarken behövs jag mer än ute i friheten. Här finns många människor med en stor andlig hunger, som är utstötta och har avvisats av omvärlden.”
Open Doors kämpade för hennes sak. Tusentals kristna i väst bad för henne. När hon släpptes fri gifte hon sig med sin fästman Ivan Shapoval, trots motståndet från KGB, och de började ett nytt liv i Sibirien. Sedan föll muren och så småningom fick även Sibirien religionsfrihet. Ivan hade blivit baptistpastor, de hade fått fem barn och Galina organiserade fortfarande sommarläger för barn.
Bön förändrar
Under 1982 beslutades det inom Open Doors att prioritera arbetet i Sovjetunionen genom att fokusera på två stora projekt: att nå ut till de tiotals miljoner ryska ortodoxa kristna som saknade en bibel, samt att stärka kyrkan i de muslimska republikerna i Sovjetunionen och ge dem en vision om att nå ut till sina muslimska grannar. En sjuårig bönekampanj inleddes.
Sakta men säkert började saker att förändras – och effekterna kunde ses både i den vidare politiska världen och inom Open Doors. Från 1987 frisläpptes ett stort antal personer som fängslats av religiösa skäl från arbetsläger och fängelseceller. År 1985 var 340 kristna fängslade, och i mars år 1990 fanns bara 17 kvar.
1988 befann sig den sovjetiska ekonomin i kris. President Gorbatjov sökte stöd för ett omstruktureringsprogram och lovade att de kristna från den stunden skulle erkännas som ”en del av det sovjetiska folket, det arbetande folket, patrioterna”. Kyrkor började åter öppnas.
Samma år förändrades regelverket för post, vilket gjorde det möjligt att skicka tiotusentals Nya Testamenten att skickas till kristna över hela Sovjetunionen. Broder Andrew drog nytta av den nya öppenheten, och en överenskommelse slöts där Open Doors försåg den ryskortodoxa kyrkan med en miljon Nya testamenten. Han räckte över det tusende exemplaret personligen till patriark Alexy II.
I början av 1990-talet fick Open Doors möjlighet att ge den ryskortodoxa kyrkan en miljon Nya testamenten. På bilden räcker Broder Andrew över ett exemplar till patriark Alexy II.
Bönemötena samlade 70 000
Varje måndagskväll sedan 1992 hade Nikolaikyrkan i Lepzig, Östtyskland, anordnat en bön om fred. Från att ha varit en handfull bedjare hade antalet växt, och bönemötena blev en utgångspunkt för människor som längtade efter förändring. I oktober 1989 samlades omkring 70 000 personer utanför kyrkan - det var ”ljusens och bönernas” revolution.
I november 1989 stod det klart att förändringens vind svepte fram genom det kommunistiska blocket. Rivandet av Berlinmuren, medan gränsvakterna tittade på, var ett tydligt tecken på att ingenting skulle bli detsamma igen. En av Open Doors medarbetare berättar:
– Min kollega och jag gav oss direkt in i vår bil och körde till Berlin för att få vara med om det historiska tillfället. Vilken glädje, vilket bönesvar!
Under ett annat besök i Berlin berättade han för sin taxichaufför att människor i Väst hade bett i många år för det här. Föraren stannade bilen och sa, med tårar i ögonen: ”Å tyskarna i Berlins vägnar vill jag tacka er för era böner. Gud besvarade era böner!”
Han fortsätter:
– Nu ber jag för Nordkorea. Det finns två olika Korea, men Gud kan göra det till ett. Jag ber att han ska öppna fängelsedörrar! Han gjorde det i Berlin och muren föll. Han kan också göra det i Korea!
”Min första reaktion var tårar och glädje”
Matthias Scheiter är kristen och levde i Östtyskland. Han minns de avgörande händelserna 1989:
– I Östtyskland var livet som kristen mycket begränsat. De som inte var medlemmar i den nationella barn- och ungdomsorganisationen fick ofta inte ta examen från gymnasiet och kunde därför inte studera vidare. Om man inte var partimedlem var det svårt att få ett kvalificerat jobb. Vi visste att agenterna från statens säkerhetspolis (STASI) deltog i gudstjänsterna.
Torsdagen den 9 november 1989 var en vanlig arbetsdag för Mattias. På kvällsnyheterna hörde han att medborgare från DDR skulle få lättare att resa, med omedelbar verkan.
– Jag undrade om det var ett nytt knep från regeringen för att lugna befolkningen. Jag hade aldrig kunnat tro att uttalandet i tv skulle starta något som, i slutändan, fick muren att falla. Min första reaktion var tårar och glädje och jag tänkte att äntligen kommer den här tiden med alla sina svårigheter att ta slut! Samtidigt hoppades jag kunna utvecklas friare både som individ och som kristen – utan den ständiga rädslan över att vara övervakad.
Mattias ser murens fall som ett mirakel, och att revolutionen skedde utan blodsspillan ser han som ett bönesvar på bönerna från tusentals kristna. Tiden efter murens fall innebar dock både tacksamhet för den nyvunna friheten men också svårigheter, som hög arbetslöshet och en stor emigration till väst. Även kristna flyttade och församlingarna minskade i storlek. Med den nyvunna friheten fick kyrkan nya utmaningar att brottas med. Genom de öppna gränserna kom till exempel religiösa sekter, pornografi, droger och kriminella gäng.
Trettio år senare
Galina, som hade fängslats under den sovjetiska eran, såg hur barnen omkring henne distraherades av de nya intrycken. Många år efter sin tid i fängelse vädjade hon: ”Be för barnen i vår stad. De senaste åren har de intresserat sig mycket mindre för Gud, Bibeln och kyrkan än under tiden direkt efter kommunismens fall. Framgången har sitt pris. Barnen distraheras så lätt av de värdsliga tingen.”
Samma sak gällde för flera församlingsledare. Västerländska missionsorganisationer strömmade in, letade efter kontakter och erbjöd utbildning och resor. Den nya materialismen var en lockelse.
Broder Andrew reflekterar kring förändringarna:
– Trycket utifrån hade svetsat dem samman, friheten förde med sig en brist på sammanhållning. På ett sätt blev de som den västerländska kyrkan. Har vi ett budskap till deras misslyckande när vi själva har misslyckats?
Det fanns även smärtsamma problem med gemenskapen som behövde lösas. Hur relaterade de som hade stått emot förföljelsen till dem som hade kompromissat med sin tro? I dag, trettio år senare, finns det också tecken på att kyrkan gör det bästa av friheten. Flera lokala kyrkor har tagit vara på möjligheten att föra ut evangeliet.
Nya restriktioner i forna öst
Kristna i många av de centralasiatiska länderna i forna östblocket lever fortfarande under restriktioner. Religionsfriheten begränsas genom religionskommittéer, säkerhetstjänstens inflytande, registrering av kyrkor, samt restriktiva religiösa lagar. De kazakiska pastorerna Sergei Zaikin och Maxim Maximov, samt den sistnämndes fru Larisa, känner till förföljelsen alltför väl. I slutet av juli 2019 dömdes de till fängelse för att ha lagt händerna på andra när de bad för dem och för att ha bett på främmandespråk.
Pastorsparet Larisa och Maximov från Kazakstan har dömts till fängelse för att de lägger händerna på folk när de ber, och för att de ber på frammande språk.
Pressen på kristna har till viss del drivits på av tillväxten av militant islam i Centralasien. Efter kommunismens fall använde muslimer från oljerika nationer sin rikedom för att återigen öppna moskéer och utbilda nya mullor och Saudiarabien donerade en miljon exemplar av koranen till Centralasien. Trots hårda restriktioner mot religion ökar de islamistiska stridande och IS rekryterade en del av sina stridsmän från området. I Tadzjikistan har inflytande från Iran och fattigdom lett till ökad tillväxt av islamistiska grupper.
Väckelse i Centralasien
Men kyrkan har också växt i Centralasien. 1989 fanns det färre än 1 000 kristna bland de traditionella muslimska folkgrupperna i området och det fanns nästan inga turkiska, uzbekiska eller tadzjikiska kristna. Sedan dess har den lokala kyrkan vaknat till liv och Bibeln och annan kristen litteratur har översatts till språk som talas i Centralasien.
I Azerbajdzjan, Tjeckien, Kazakstan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan finns det nu hundratals, och i många fall tusentals, infödda kristna. Där det tidigare inte fanns mer än ett evangelium på det nationella språket finns det nu Nya Testamenten och till och med kompletta Biblar.
Väckelsen började på riktigt på 1990-talet, under en period av öppenhet. Efter 1998 minskade antalet utländska missionärer betydligt, då dörrarna slogs igen av olika regimer. Men tack Open Doors arbete i Centralasien fortsätter, bland annat genom att förse de centralasiatiska kristna med nödhjälp när de sätts i fängelse, utesluts från sin omgivning, och berövas fin försörjning på grund av sin tro på Kristus. Open Doors stärker även den förföljda kyrkan i Centralasien genom litteraturutdelning, bibelundervisning, särskild undervisning för barn, unga och kvinnor, samt påverkans- och kunskapsutbildning, yrkesutbildning, hjälp till kristna att starta små affärsverksamheter, och förbön. Arbetet är möjligt genom gåvor från Open Doors understödjare.
Tacksam för förbön
Be för vår kyrkofamilj i de centralasiatiska staterna som en gång var en del av Sovjetunionen. Pastor Oleg* leder en kyrka i Uzbekistan som huvudsakligen består av kristna med muslimsk bakgrund.
– Först av allt vill jag tacka för era böner! Det är så uppmuntrande att människor från andra länder ber för oss, jag är så tacksam för det! säger han.
Pastor Oleg lyfter fram följande böneämnen:
– Be att vi ska känna Guds frid i våra hjärtan under olika omständigheter. Det ser jag som det viktigaste böneämnet för oss kristna. Be gärna för det.
– Be också för att vi ska hålla fast vid vår passion att följa Isa Massih (Jesus) och för vår församling. Be att vi med Guds kraft ska kunna stå emot förtrycket och att inte ”gå bakåt” i vår kamp, utan övervinna svårigheterna. Kristna behöver dina böner!
Artikeln skrevs ursprungligen av Stephen Rand med bidrag från Sjaan Schaap 2009. Den har uppdaterats inför 30-årsjubileet av Berlinmurens fall av Jan V.