Irak den 1 januari 2020
Open Doors har det senaste året haft kontakt med 19-årige Yousif, som återvände till Qaraqosh 2016. Glädjen över att hans hemstad befriades från IS blandas med hopplöshet.
– Det finns ingen framtid för mig i det här landet. Jag känner mig begränsad, jag har ingen frihet att uttrycka mina åsikter, säger han.
Yousif är tillbaka i Qaraqosh sedan några år tillbaka, men ser ingen framtid i staden för sin egen del.
Vi spolar tillbaka till den 6 augusti 2014, då Yousif var fjorton år gammal. Solen har knappt gått upp och han och hans familj har suttit i bilen hela natten. De har flytt från Qaraqosh med bara kläderna på kroppen samtidigt som IS attackerade deras stad. Tillsammans med många andra flyktingar tog de sig mot det säkrare kurdiska området.
– Jag var skräckslagen. Vi visste inte om terroristerna följde efter oss. Det enda jag tänkte på var att överleva, minns Yousif.
Senare samma dag kom Yousif och hans familj fram till Erbil på eftermiddagen, där de bodde i mer än två år i ett flyktingläger som den lokala kyrkan drev. Glädjen var stor den 19 oktober 2016 när de fick höra att Qaraqosh var befriat. Men snart nåddes de av de första bilderna från staden. Den var totalt ödelagd.
Staden bär spår av IS
Det har gått ett par sedan Qaraqosh befriades, när Open Doors kontakter träffar Yousif. Staden håller långsamt på att få liv igen. Husen har restaurerats och skolorna har öppnats igen. Yousif och hans familj har flyttat tillbaka till Qaraqosh.
– Det är dock annorlunda än förut, berättar Yousif, och fortsätter:
– Sjuttio procent av mina vänner lämnade Irak. Jag önskade dem lycka till.
Men staden är märkt av tiden under IS. Yousif vandrar genom resterna av en kyrka, där väggarna är fyllda med klotter från terrorgruppen. Inte mycket finns kvar av byggnaden, efter att den varit skjutbana åt IS i två år. Mentalt finns en hopplöshet och en rädsla inför framtiden hos invånarna, på grund av den svåra ekonomiska situationen och risken för att våldet ska komma tillbaka.
– Vi vet inte vad som kommer att hända, vad vi borde göra eller om framtiden kommer att bli bättre eller sämre, säger Yousif.
Vill lämna Irak
Yousif har inte upplevt fred i landet sedan han var liten. Det har varit en uppväxt där bombdåd, mord, kidnappningar och människor på flykt alltid har funnits med, vilket har inneburit en brist på trygghet och inre frid.
Yousif tidigt på morgonen den 7 augusti 2014, under flykten från Qaraqosh till Erbil.
– Det här landet behöver en radikal förändring.
Yousif har bestämt sig: han kommer att lämna landet, om han får chansen.
– Jag vill inte lämna den här platsen, det är här jag växte upp och det är här som jag har haft bra tider, men jag kan inte nå mina mål här. Det finns ingen framtid.
”Vi har inte förlorat vår tro”
Betyder det att detta är en sorglig historia, en historia utan hopp? Definitivt inte, enligt Yousif. Han konstaterar att även om världen omkring faller isär står Jesus alltid kvar, och kanske till och med syns ännu tydligare.
– Sedan jag kom tillbaka till Qaraqosh har jag börjat läsa Bibeln igen. Jag läser några verser varje kväll innan jag somnar, och när jag har läst färdigt pratar jag med Gud. Jag ber Honom om hopp och fred. Samtalen som jag har med Honom är väldigt speciella, berättar Yousif.
Trots att hans samhälle har gått igenom mörka tider säger Yousif att människor fortfarande kan le och vara glada. De peppar varandra att bygga upp staden igen.
– Vi har inte förlorat vår tro. Personligen är jag starkare än jag var förut.
Yousif går till ett kapell som redan är återuppbyggt. Han sätter sig tyst i en av bänkarna längst bak och knäpper sina händer. Ibland förlorar han kanske hoppet, men han har aldrig förlorat sin tro.
– IS kan förstöra vår byggnad, men de kan aldrig förstöra kyrkan, säger han.
