Nordkorea den 2 mars 2021
Yeong Woo* har fått tillbringa många år i nordkoreanskt omskolningsläger och fängelse på grund av sin tro. Till slut höll de mörka omständigheterna på att få honom att ge upp hoppet.
– Jag såg minst 50 människor dö och jag såg med egna ögon att mänskliga rättigheter inte existerar i Nordkorea.
Yeong Woo* flydde från Nordkorea och bor nu i Sydkorea.
Yeong Woo* föddes i Nordkorea 1982. Han växte upp i en splittrad familj och när han hade blivit lite äldre rymde han hemifrån. Efter flera år på gatan tog han sig till Kina i 16-årsåldern. Det var här som Yeong Woo mötte kristna för första gången, genom ett kristet par han bodde hos. Frun i huset var diakon och försökte få Yeong Woo att följa med till kyrkan, men han vägrade först.
– I Nordkorea hade vi fått lära oss om kristna missionärer och om hur vidriga de är. En berättelse som ofta berättas handlar om en amerikansk missionär som hade fångat några nordkoreanska pojkar, anklagat dem för stöld och skrivit ordet ”tjuv” i pannan på dem med gift.
När Yeong Woo till slut följde med kände han sig inte bekväm med gudstjänsterna i husförsamlingen. Men en dag presenterade pastorn honom för några missionärer, som var koreaner. De gav honom lite pengar, men det som verkligen gjorde intryck på honom var att de sa: ”Vi ska be för dig.” Yeong Woos längtan efter att få höra mer om Bibeln växte ju fler kristna han träffade. Han lärde sig sånger och läste böcker på kvällarna. Efter en tid blev han inbjuden till ett bibelstudium.
– Varje morgon skulle vi fasta, och sedan läsa bibeln tre-fyra timmar i sträck. På kvällarna memorerade vi bibelställen.
En natt, efter flera år i bibelstudiegruppen, satt Yeong Woo tillsammans med de andra och bad. Just när samlingen var på väg att avslutas på morgonen avbröts de.
– Så fort jag hade sagt ”amen” kände jag hur någon satte en pistol mot mitt huvud och vrålade ”Upp med händerna!” på kinesiska.
“Sluta inte läsa bibeln”
Yeong Woo arresterades och fick dela cell med bibelstudieledaren. De visste att de skulle bli tillbakaskickade till Nordkorea.
– Han var så lugn, trots att han troligtvis skulle dödas. Jag hade aldrig blivit arresterad förut och var jättenervös. När vi skickades tillbaka till Nordkorea skiljde de oss åt. Det allra sista han sa till mig var: ”Sluta inte läsa Bibeln!”
Mannen följde lugnt med den nordkoreanske säkerhetspolisen och fördes till ett fångläger för politiska fångar, där han så småningom mördades. Yeong Woo däremot betraktades som förstagångsförbrytare och släpptes därför efter bara några månader i fängelse.
Historien upprepade sig sedan: En flykt till Kina, återförening med bibelstudiegruppen och därefter ett fängelsestraff i Nordkorea när Yeong Woo avslöjades. När det var dags för tredje fängelsestraffet fick han ett nummer, och från den stunden var Yeong Woo nummer 83. Han tillbringade 14 månader i fängelset, som den militära säkerhetstjänsten ansvarade för.
– En dag kände jag mig så utmattad att jag undrade om jag överhuvudtaget skulle kunna överleva. Den natten bad jag i min aftonbön: ”Käre Gud, hjälp mig överleva här inne”. När jag sov hade jag en dröm. Jag såg mig själv utifrån, sovandes i min cell, och samtidigt såg jag också mitt inre jag, som knäföll och bad till Gud. Den drömmen fyllde mig med en obeskrivlig glädje.
Att känna glädje i sin kropp är speciellt, inte minst när man som Yeong Woo befinner sig på en plats med ständiga ljud från män och kvinnor som skriker innan de tuppar av. Även Yeong Woo torterades.
– Den smärta som tortyren i det fängelset åstadkom är obeskrivlig.
Andra gången han fördes till tortyrkammaren skrek en av vakterna till de andra: “Ut med er allihop!”
Som alltid, tvingades Yeong Woo ner på knä och tilläts inte titta vakten i ögonen. Militärstövlarna stannade framför honom och bara några centimeter framför hans ansikte sattes det fram en trästol. Vakten satte sig och beordrade att se på honom. Yeong Woo tittade upp såg en gammal klasskamrat.
– Jag tror att Gud skickade min vän för att hjälpa mig, säger Yeong Woo, när han tänker tillbaka på händelsen.
Han fortsätter:
–Jag fick extra matransoner av min vän. Han frågade mig också om jag hade fått höra talas om kristendomen när jag var i Kina, och berättade att 70-80 procent av fångarna var kristna.
På nätterna hörde Yeong Woo ett mumlande ljud från andra fångar. Ibland hörde han till och med sång. Han trodde att han hade drömt, men nu lade han ihop ett och annat. Det var kristna som bad, knappt hörbart.
En dag kallades Yeong Woo in till vakterna och han förstod att han var på väg att släppas. Han fick skriva under ett papper på att han aldrig skulle avslöja något om fängelset.
– Tårarna rann ner för mina kinder. De ledde mig mot dörren och precis innan de öppnade den vände jag på huvudet och såg min vän som stod i trappan.
Yeong Woo hade överlevt fängelset, men skickades nu tillbaka till omskolningslägret där han fick sitta fängslad i ytterligare nästan fyra år. Förbittringen började nu växa inom Yeong Woo.
– Den här gången kände jag orättvisan djupare i mig än förut. Jag var 22 år och ställde mig en massa frågor: ”Vad gör jag här? Vad har jag gjort för fel?” I dag ser jag hur Gud hjälpte mig, men jag såg det inte då. Jag såg minst 50 människor dö och jag såg med egna ögon att mänskliga rättigheter inte existerar i Nordkorea.
Lägret knäckte hans tro som en tändsticka. Han bad men upplevde att Gud var tyst. En händelse som förstärkte känslan av tystnad var mötet med en godhjärtad man i lägret.
– Jag upptäckte att han var kristen, men redan när jag träffade honom var han väldigt svag. Jag försökte hjälpa honom. Jag tänkte att om Gud bara tänkte rädda en enda människa så borde det vara den här mannen. Jag vädjade till Gud att han skulle hela honom och återupprätta min tro på Honom. Men mannen dog där och då, mitt framför mina ögon.
Förträngde det förflutna genom missbruk
Yeong Woo tog sig igenom tiden i omskolningslägret och flydde till Kina ytterligare en gång. Den här gången lyckades han fly vidare till Sydkorea. Där försökte han till en början gå till kyrkan och följa Gud, men han kände sig inte hemma i de påkostade kyrkorna. På nätterna plågades han av mardrömmar som förde honom tillbaka till fängelserna och tortyren i Nordkorea. För att förtränga sitt förflutna gick han in i ett missbruk av spel och alkohol, och la all energi på att tjäna pengar. Men en dag förändrades något.
– Jag hade varit i Sydkorea i åtta år. Ibland hade jag gått till kyrkan. Jag slumrade ofta till under gudstjänsterna. Men nu stod jag upp med lyfta händer och bad högt.
Yeong Woo beskriver det som att det var den första äkta bön han hade bett sedan han kom till Sydkorea. Han bad: ”Gud, vad har hänt med mig? När jag somnar plågas jag av mardrömmar och när jag vaknar är allt bara trauma.”
Plötsligt svarade Gud mycket tydligare än förut: ”Yeong Woo, jag övergav dig aldrig.”
– Den här gången genomborrade dessa ord min själ som om de vore ett svärd. Min kropp skakade och jag sa högt: ”Käre Gud, förlåt mig!” Då talade Gud på nytt: ”Tiden är inne. Nu sätter vi igång!”, säger Yeong Woo.
Vill trösta de som lider
Yeong Woo förstod vad Gud menade. Han skulle studera teologi och bli pastor. Det var inte lätt, men Gud banade väg. I dag är Yeong Woo 39 år gammal och gift. När han ser tillbaka på sitt liv ser han Guds hand överallt.
– Hans ledning finns i varje krök på livsvägen. Jag upplever det som att han hade förberett mig för att vara en ledare som ska komma med tröst till dem som lider. Jag spricker av längtan att få visa mitt folk vad frihet verkligen innebär. Frihet i Gud – det är ett hopp som inte kan jämföras med något annat.
Det hoppet lever redan i hjärtat på dem som är kristna i hemlighet i Nordkorea.
– Det borde egentligen vara omöjligt för den underjordiska kyrkan att existera under dessa förfärliga omständigheter. Men den finns och bönen i kyrkan upphör aldrig. Varför utplånar inte Gud Nordkorea? Jag är övertygad om att det är för att hans barn fortfarande finns där.
*Namnet är ändrat av säkerhetsskäl.
