Nordkorea den 13 januari 2021
På 90-talet flydde Hee-Yol* från Nordkorea till Kina, där hon blev kristen. Hon skickades senare tillbaka till Nordkorea, där hon fängslades och hennes nya tro blev satt på prov. Bakom murarna, i en mycket svår tillvaro, fann Hee-Yol en förebild i den kristna kvinnan Lydia. Hon lärde Hee-Yol vad det innebär att lida och leva för Jesus Kristus.
Hee-Yol bor i dag i Sydkorea.
Hee-Yol älskar att sjunga. Hon sjöng i fängelset och hon sjunger än i dag. Hon rör sina händer på ett vackert sätt i en lovsångsdans och sjunger ut med stor övertygelse:
Det finns ingen fördömelse för mig i Jesus
Genom livets Ande har jag blivit fri
Samma sång sjöng hon i fängelset i Nordkorea för många år sedan. Men nu, i Sydkorea, lever Hee-Yol som en fri kvinna. Hon försörjer sig på att sy och studerar bildterapi. Utåt sett kan ingen ana att Hee-Yol är en avhoppare, ett offer för människohandel och en före detta nordkoreansk fånge som har behandlats illa och utsatts för våld. Hennes berättelse sträcker sig över årtionden, och alltsammans började med den stora hungersnöden.
Överlevde ”Den mödosamma marschen”
– Jag föddes i en provins i norra Nordkorea. Jag var helt omsluten av mina föräldrars kärlek. Jag var sjuk ända sedan tidiga år, men nu när jag ser tillbaka på det härifrån Sydkorea inser jag att Gud älskade mig från början och höll mig upprätt så att jag inte skulle förlora min glädje eller min energi. Efter att jag tagit examen gick jag med i ”Storm troopers” för unga vuxna i Pyongyang. Storm troopers är som en armé, fast man använder spadar i stället för vapen och arbetar på en byggarbetsplats.
Som stormtrooper byggde Hee-Yol en del av vattenförsörjningssystemet i Pyongyang. I vanliga fall får kvinnor lämna Storm trooper-gruppen vid 24 års ålder. Men Hee-Yol fick lämna den tidigare på grund av sina hälsoproblem.
Nordkoreas huvudstad Pyongyang.
När hon var på väg att gifta sig på 90-talet började den stora hungersnöden, en tid som nordkoreanerna kallar ”Den mödosamma marschen”.
– Jag träffade en man från landsbygden och vi gifte oss. Livet som nygift präglades av oro för mat. Under den här tiden hade hela landet drabbats av en kris utan dess like. Massor av människor svält till döds.
En kvinna letar mat i en flod i Nordkorea (kvinnan på bilden har inget samband med texten).
Den stora hungersnöden påverkade familjens ekonomi under många år efteråt. Tio år senare saknade de fortfarande pengar.
– Det fanns nio personer i hushållet och jag ansvarade för köket. Det var väldigt svårt att ordna mat till alla. En av mina grannar föreslog att jag skulle börja jobba på en restaurang i Kina.
För att få mat och hitta ett sätt att försörja sin familj samlade Hee-Yol ihop sina ägodelar och gav sig av till Kina. Hon lämnade sin man och sina barn bakom sig.
– Jag vågade korsa floden Tumen, där vapnen var riktade mot dem som flydde.
Blev kristen i Kina
Det fanns ingen restaurang som väntade på Hee-Yol när hon kom till Kina. I stället såldes hon till en psykiskt sjuk kinesisk man.
– Jag blev ett offer för människohandel. Jag hade inte kommit dit för att gifta mig, jag kom till Kina för att stötta min familj. Men jag såldes till en man och det nya familjelivet var väldigt svårt. Jag försökte fly två gånger men blev tillfångatagen. Men jag fick hjälp från några vänner när jag flydde en tredje gång, säger hon.
En koreansk-kinesisk kvinna hjälpte Hee-Yol att fly till en annan stad.
– Hon lät mig bo i hennes hus ett tag och frågade mig om jag visste något om kristen tro. Jag sa nej, men jag tänkte att: ”Varför inte prova på det en gång?” Hon bjöd in mig till en liten koreansk-kinesisk kyrka.
Hee-Yol berättar att hon först tyckte att det var svårt att förstå predikningarna, eftersom hon som nordkorean var så hjärntvättad med jucheideologin i Nordkorea och aldrig hade hört talas om Gud. Men i kyrkan pratade människorna koreanska, vilket fick Hee-Yol att fortsätta gå dit.
– De verkligen öste sin kärlek över mig och bad för min familj. De sa också alltid till mig att de båda koreanska länderna skulle enas genom Jesu evangelium. De älskade mig, uppmuntrade mig, bad för mig, och tröstade mig med Guds kärlek.
Nordkoreanska kvinnor deltar i en bibelstudiegrupp i Kina (kvinnorna på bilden har inget samband med texten).
Människorna i kyrkan hjälpte Hee-Yol att hitta ett jobb och till slut blev hon mer aktiv i kyrkan.
– En dag när jag lyssnade på en lovsång fyllde Gud mig med sin nåd. Medan jag lyssnade på lovsångerna brast jag plötsligt ut i tårar och tänkte på min treåriga son och femåriga dotter. Jag bad till Gud. Jag överlämnade min familj till honom. Från den dagen började jag lyssna på predikningarna och gav mitt hjärta till kyrkan.
Hee-Yol fortsätter:
– Jag bad så här: ”Gud fader, jag har lämnat mina små barn i Nordkorea. Jag klarar inte av den här situationen. Det gör så ont att lämna dem ensamma där. Ta hand om dem. Låt dem inte vara sjuka eller hungriga. Värm dem med din kärlek. Led dem in i Dina armar.” Det var min bön.
Hee-Yol stannade i Kina under många år och kom in i en allt djupare gemenskap med Gud och med andra kristna. Hon arbetade på ett kafé och åkte motorcykel. Hon studerade Bibeln och sjöng lovsånger. Hon lovsångsdansade.
– Jag höll mig väldigt passionerat fast vid Gud. Det var goda tider, säger hon.
Men en dag kom den kinesiska polisen.
En mardröm
– Just när min tro höll på att växa sig stark skickades jag tillbaka till Nordkorea igen. Det var precis som i uttrycket ”en blixt från klar himmel”. Det känns fortfarande som en mardröm.
Hee-Yol berättar att polisen bröt sig in på företaget som hon jobbade på.
– De krävde att få se mitt ID-kort, och när jag inte kunde visa dem det tog de mig till den lokala polisstationen så att jag skulle övertyga dem om min kinesiska identitet. Mot min vilja skickades jag sedan till Nordkorea.
Det här skedde på 2000-talet. Medlemmarna i hennes församling försökte hjälpa henne men de kunde inte göra särskilt mycket. Tillbaka i sitt hemland hamnade Hee-Yol i arresten.
– Efter tio dagar befann jag mig på ett tåg på väg mot den statliga säkerhetsmyndigheten. Det känns fortfarande som en mardröm. Inga löften inför framtiden, jag kunde inte sova på natten. Det var så påfrestande dagar.
Hee-Yol berättar om sina i år i ett nordkoreanskt fängelse.
I väntan på en rättegång skickades Hee-Yol till ett mindre fängelse med kolsvarta väggar, där hon skulle komma att tillbringa en hel vinter. Den enda värmen fick hon kom från en tunn filt mellan henne och trägolvet.
– Det lilla fängelset hade nio fångar. Vi kunde inte ligga bekvämt, utan var tvungna att ligga på sidan. Om våra huvuden låg intill varandra anklagades vi för att prata, så huvudet skulle placeras vid den närmaste fångens fötter. Mina öron och fötter var iskalla. Öronen kliade så mycket att jag rev dem svullna och svartfärgade. Jag sov på min vänstra sida i fyra månader, hela vintersäsongen, och jag förlorade känseln på den sidan. Vi tilläts inte träna eller någonting. Det var mycket svårt att härda ut.
Eftersom Hee-Yol hade en sydkoreansk brytning som hon hade övat på när hon bodde i Kina trakasserades hon ständigt av vakterna.
– Om kamerorna fångade oss när vi pratade med fångarna intill oss fick vi en bestraffning som kallades ”pompu”. Det innebar att vi tvingades placera händerna bakom ryggen och sedan huka och resa oss upp tusen gånger. Om vakten var på bra humör den dagen kunde han ge oss fem minuters rast.
Omständigheterna var mycket svåra och Hee-Yoo berättar att temperaturen den vintern låg på 20-30 minusgrader.
– Maten var inte ens lämplig för djur – majsskal, saltade inlagda rädisor som hade jäst under flera år, ris, och vattnig soppa kryddad med salt. Jag var så hungrig hela tiden. Min man besökte mig två gånger. Jag var så glad för att se honom efter så många år, men jag blev ännu gladare för maten han tog med sig. Det visar hur våra sinnen fungerade under den svåra tiden i fängelset. Jag var så hungrig och det var så kallt.
”Klandrade Gud väldigt mycket”
Ända sedan Hee-Yoo greps i Kina hade hon varit besviken på Gud. Livet stämde inte överens med den undervisning Hee-Yoo hade fått.
– När jag greps av den kinesiska polisen blev jag faktiskt arg på Gud. När jag lyssnade på predikningar i Kina lärde jag mig att Gud är den som räddar oss, särskilt oss svaga, och att han uppfyller alla våra önskningar. När jag togs fast kände jag att jag inte kunde lita på Gud. Så jag klandrade Gud väldigt mycket.
En satellitbild på ett nordkoreanskt fångläger.
Till slut dömdes Hee-Yol i en rättegång till fyra års fängelse.
– Jag gick in i fängelsecellen och ropade till Gud. Jag hade anklagat Gud tidigare, men nu började jag vädja till Gud: ”Rädda mig härifrån!”
Eftersom fångarna att tillåtelse att vara uppe och röra på sig började Hee-Yol dansa lovsångsdans.
– Jag stod upp, och sången hette ”Det finns ingen fördömelse för mig i Jesus”. Jag kunde inte sjunga den, eftersom det var en lovsång, så jag gjorde bara rörelserna:
Det finns ingen fördömelse för mig i Jesus
Genom livets Ande har jag blivit fri
Några av de andra fångarna såg rörelserna och frågade Hee-Yol vad hon höll på med.
– Jag sa att jag hade lärt mig yogarörelser i Kina. Fångarna tyckte att de var konstiga.
Men Hee-Yol mådde bra av lovsångsdansen.
– Under sådana stunder stärktes jag. Dansrörelserna och lovsångerna jag hade lärt mig i Kina under jultiderna uppmuntrade mig. Jag sjöng också de lovsånger som jag mindes och höll fast vid Gud under den här tiden.
Våren därefter flyttades Hee-Yol till ett annat fängelse för att avtjäna sitt fyraåriga straff. Det var värre än hon hade väntat sig. När hon kom dit tänkte hon: ”Det finns inget hopp om framtiden. Kommer jag alls att kunna överleva?”
– I Nordkorea får man ett kvitto om man säljer ett djur, till exempel en gris eller en ko. Efter en rättegång förlorar fångarna sitt medborgarskap och blir som djur. Vi behandlas inte längre som människor. Jag minns väldigt tydligt att när jag kom till fängelset undertecknade jag kvittot med mitt tumavtryck. Jag tänkte: ”Jag är ett djur nu.”
Vakterna klippte Hee-Yols hår i en pottfrisyr. Hon såg att männens huvuden rakades helt. Alla kvinnor hade precis som hon själv håret klippt ovanför öronen.
– Det betyder att när fångar får en chans att fly blir de genast upptäckta och tillfångatagna, eftersom ingen annan har en sådan frisyr.
Som om det inte vore nog tvingade vakterna dem också att ha på sig “trefärgade” kläder.
–Jag tog hälften av kläderna som tillhörde fången intill mig, och sedan bytte jag ärmar med en annan fånge, därav det trefärgade. Så den som ser den som rymt vet att det är en fånge.
Fångarna blev också tillsagda att spionera på varandra.
– En av reglerna kallas ”tre-i-ett”. Tre fångar placeras så att de kan bevaka varandra. Jag bevakar en person, den personen bevakar en tredje person, och den tredje personen bevakar mig. Därav tre-i-ett. Vi kunde inte prata eller röra oss fritt. Vi kunde inte ens se ut på den blå himlen.
Helvetestunneln
Varje dag i fängelset var en plåga.
– Till och med djuren skulle ha chockats av vilken mat vi åt. Majsmjölet var mögligt och serverades tillsammans med några få tofubönor. Soppan gjordes på de yttersta lagren av kålen och kryddades med lite salt. Det yttre lagret var omöjligt att dela på med tänderna. Kockarna tog isär dem med yxor. Alla kallade det ”korpvingar”.
Hee-Yol berättar att till och med portionerna av den lättsaltade soppan var begränsad, eftersom vakterna ansåg att den kanske skulle stärka fångarna så pass mycket att de skulle kunna fly.
– Riset var till en tredjedel sten. Mina tänder är alla utslitna eftersom jag var tvungen att äta ris med stenar. Och många fick blindtarmsinflammation eftersom det var för mycket sten i maten.
Fångarna letade till och med efter majskorn i kornas avföring. Varje dag i fängelset dog en eller två fångar på grund av svält.
– Att leva i fängelset var som att varje dag gå igenom en tunnel i helvetet. I en liten fängelsecell bodde ungefär 50 till 60 fångar. Toaletten fanns inne i cellen, och gaserna från den var obeskrivliga. Den hemska lukten från toaletten gjorde så att det inte gick att öppna ögonen, men vi var tvungna att sitta där i cellen. Löss, vägglöss, kackerlackor och till och med råttor plågade oss på nätterna.
Fångarna kallade sitt dagsschema för ”Den galna kvinnans dag”.
– Om vi en dag fick i uppdrag att hugga ned träd, var vi tvungna att verkligen göra det. Om vi skulle leta grönsaker i bergen, var vi tvungna att gräva för att hitta maten. Och om de sa till oss att sprida avföring från människor, var vi tvungna att ta i den med våra bara händer och använda den i jordbruket, och vi åt sedan lunch med samma händer. Varje dag var verkligen en galen kvinnas dag. Det var så hårt.
Ett andetag som bara kristna känner igen
En dag blev Hee-Yol kvar i cellen under dagen, eftersom hon var sjuk och hade fått tillåtelse att vila. När hon satt lutad mot väggen såg hon plötsligt någon som låg och skakade under en gammal filt.
– Det fanns ganska många andra i cellen, men ingen av dem visste vad personen gjorde under filten. Men jag visste. Jag visste att personen bad i tungor.
Hee-Yol var chockad över att det fanns en till kristen i cellen. Men hon kunde inte närma sig Lydia på en gång. Hon oroade sig för sin säkerhet. Hon visste att Lydia hade bett i tungor
– Jag tror att det var som ett andligt andetag som bara vi kristna kunde känna igen.
Några dagar senare, på nyårsdagen, gick Hee-Yol till slut fram till Lydia.
– Även om fångarna inte får hälsa på varandra i vanliga fall, så var vi på nyårsdagen tillåtna att komma varandra nära, krama varandra och uppmuntra varandra genom att säga: ”Låt oss komma härifrån levande. Låt oss överleva. Låt oss vinna och uthärda.”
Hee-Yol gick fram till syster Lydia.
– Jag höll hennes händer och viskade ”vi ber i Jesu namn, Amen” som min hälsning till henne. Hon hoppade till och såg mig i ögonen. Hennes ögon var uppspärrade och det såg ut som att hon sa: ”Hur visste du att jag är kristen?!” Jag berättade för henne hur jag fått veta det.
De båda kvinnorna häll varandras händer och pratade en kort stund. Sedan läste de Herrens bön och trosbekännelsen tillsammans, innan Lydia började berätta om sitt liv.
– Lydia är ännu en nordkorean som, precis som jag, flydde till Kina under hungersnöden. Hon blev tillfångatagen under ett bibelstudium och tillbakaskickad till Nordkorea. I Kina tillverkade hon kors med ädelstenar och sålde dem. Hon höll i bibelstudium tillsammans med andra nordkoreanska kvinnliga flyktingar och de gjorde smyckeskorsen tillsammans och sålde dem. Och med pengarna de tjänade köpte hon material till ett julspel. Hon gjorde själv ett Jesusbarn och dräkterna till olika roller som jungfru Maria.
Hee-Yol fortsätter:
– Hon gjorde också dansrörelser till lovsången. Syster Lydia verkade ha kommit på dem själv. Efter att ha förberett julspelen tillsammans med de nordkoreanska flyktingsystrarna åkte de runt till olika kyrkor i området och spelade upp dem. Under veckorna studerade de bibeln.
Ju fler berättelser Hee-Yol hörde, desto mer växte en beundran inför Lydia.
– Hon sa: ”Om vi litar på honom och ber till honom kommer han förgöra den Satan vi hatar.” Under dagarna i fängelse överlevde jag genom att träffa syster Lydia och höra berättelser från Skriften. Jag litade mycket på syster Lydia.
Råtta uppskattad födelsedagspresent
Hee-Yols band till Lydia blev starka. De pratade om livet, Gud, och till och med om att fly.
– Jag sade till syster Lydia: ”Efter att vi kommer ut härifrån, låt oss ge oss av till Kina tillsammans.” Men hon sa: ”Jag tror att vår Far har kallat mig till det här landet.”
Lydia uppmanade Hee-Yol att ge sig av, och berätta om situationen i fängelset och för de kristna. Men själv skulle hon fortsätta sprida evangeliet i fängelset.
– När jag oroade mig för mina barn brukade hon hålla min hand och säga: ”Vad oroar du dig för? Gud Fader i himlen finns ju.”
Varje dag blev Hee-Yol mer och mer förvånad över Lydias osjälviska hjärta, och att hon hjälpte andra trots sin egen hunger.
– Vi var så hungriga och tvingades fånga råttor och ormar för att äta. Det var hemskt. Som kvinna i tjugoårsåldern var jag inte rädd för att fånga ormar och råttor. Jag tog fast en levande orm och drog skinnet av den, och satte den ovanför elden för att äta.
Hee-Yol berättar hur en annan fånge tog fast en råtta en dag när en av kvinnorna i cellen fyllde år. Kvinnan fick råttan i födelsedagspresent.
– Hon tog ut inälvorna, kokade råttan i vatten och åt allting, till och med benen. Hon tackade oss för gåvan. Hon sa hela tiden att hon aldrig skulle glömma det. Svälten i fängelset kan inte beskrivas med ord. Jag var undernärd på den tiden. Det var en svår tid.
Men syster Lydia brukade dela med sig av sin mat till de sjuka. Hee-Yol konstaterar att hon var annorlunda än andra fångar.
– Guds kärlek fanns i hennes ögon och i hennes liv.
Senare upptäckte Hee-Yol att Lydia hade bröstcancer. Även i den kampen förblev Lydia stark.
– Utanför fängelset har vi sjukhus, men inne i fängelset hade vi läkarrummet. Så jag tog med henne dit. Läkarna försökte skära i hennes hud, flera gånger, med en kniv som inte var skarp nog. Om det hade varit jag skulle jag ha svimmat. Men syster Lydia gav inte ifrån sig ett ljud. Hon uthärdade bara smärtan med stängd mun och hopbitna tänder. Alla läkare och sjuksköterskor var chockade och Lydia gjorde starkt intryck på dem.
Lydias tillstånd blev sämre, och den infekterade delen av hennes bröst hade blivit svart. Nästa gång Lydia gick till läkarrummet fanns Hee-Yol vid henne sida igen.
– De skar av den infekterade delen med en sax. Lydia gav inte ett ljud ifrån sig utan stod ut med all smärta. Hon verkade övervinna smärtan genom att be och tänka på Gud Fader. När jag såg hennes seger tänkte jag att om en person håller sig till Guds Ande och Ordet så kan man leva på det sättet.
Hee-Yol och Lydia tog varandras händer och bad tyst Herrens bön tillsammans:
Vår Fader som är i himlen
Låt ditt namn bli helgat
Låt ditt rike komma
Låt din vilja ske på jorden såsom i himlen…
– Vi höll varandras händer hårt och bad. Jag vet att Lydia älskade mig så mycket. Inte bara mig, utan också de andra kvinnorna runt oss. Hon var en speciell person, som var populär. När hon berättade historier var det så roligt att lyssna på henne. Andra fångar tyckte om henne. Hon ägde ingenting, utan hade bara den starka tron på att vår Fader fanns i henne. Hon hade en orubblig tro.
”Var tvungen att överleva”
Lydia evangeliserade till och med, trots att det förstås var förbjudet i fängelset. Men det stoppade inte Lydia.
– En gång berätta syster Lydia om Jesus för en flicka i tjugoårsåldern. En annan dag började hon dela Jesu evangelium med en annan person. En dag innan hon gick till arbetet hörde jag de andra fångarna viska till varandra om henne. Jag var så chockad. Jag kunde inte gå fram till syster Lydia då. Efter att vi hade gått ut för att arbeta sa jag till henne: ”Är du galen?! De andra har märkt det. Du lever bara en gång. Var tystare.” Det är vad jag sa till henne. Var tystare med evangeliet.
Men Lydia fortsatte att prata om Jesus.
– Hon hade tagit hand om en kvinna från Kina i fängelset och försökte dela evangeliet med henne, men hon blev så besviken över att det inte gick bra. Hon försökte också omvända andra. Hon gav aldrig upp även om ingen tog emot Jesus på insidan. Jag känner mig fortfarande ledsen för att jag inte försökte dela evangeliet med andra i fängelset. Jag kunde inte ens göra det i mina drömmar, för jag var tvungen att överleva.
Otroligt nog så överlevde Hee-Yol.
– Jag dömdes till fyra år, men lyckligtvis hörde Gud mina viskade böner och jag släpptes fri två år tidigare. Tack Gud för det. Min man kom till fängelset för att möta mig. Det var en snöig dag och nästan 30 grader kallt. Det kändes som att den starka vinden skulle skära sönder våra ansikten.
Efter att Hee-Yol hade kommit ut från fängelset anklagades Lydia för att vara en kristen spion. Till slut, efter att ha varit fem år i fängelset, skickades hon till ett politiskt arbetsläger.
– Detsamma skulle faktiskt ha hänt mig. Om de hade fått veta att jag trodde [på Gud] skulle jag också ha anklagats för att vara en kristen spion, säger Hee-Yol.
Hon fortsätter:
– Lydia hade det så fruktansvärt, men Nordkorea kunde inte stoppa henne. Nu när jag tänker tillbaka på det var hon som aposteln Paulus på 2000-talet, och förblev Guds trofasta dotter.
Att återgå till livet i Nordkorea
Det var inte lätt för Hee-Yol att återanpassa sig till livet i Nordkorea.
– Mina barn var tre och fem år gamla när jag åkte. De var nu nio och tolv år. Barnen såg mig som en främling eftersom jag inte hade kunnat träffa dem under så lång tid. Trots att min familj var samlad igen kände vi oss alla så främmande för varandra och jag var så känslig och nervös. Det var inte en lycklig återförening.
Utanför fängelset, och tillbaka i det nordkoreanska livet, behövde Hee-Yol fortfarande hålla sin tro hemlig.
–Jag tvingades be på egen hand. För mig själv sjöng jag lovsången ”Du föddes för att bli älskad”.
Du föddes för att bli älskad
I ditt liv har du blivit älskad
Du föddes för att bli älskad
I ditt liv har du blivit älskad
Guds kärlek började från början
Vår möten bär andlig frukt
I ditt liv finns det mycket glädje
Du föddes för att bli älskad
du är älskad nu
Hee-Yol stannade i Nordkorea i tre år, men till slut blev längtan efter frihet för stark.
– Vet du att friheten är som en drog? När du en gång har upplevt frihet är det inte möjligt att leva i Nordkorea längre. Det var som ett helvete när jag återvände, en värld där jag inte kunde andas. Närhelst jag promenerade eller cyklade så sjöng jag den här sången och bad till Gud om att ta mig till Sydkorea där jag kunde tillbe honom fritt. Mina böner steg upp till himlen. De föll inte till marken. Det var därför jag kunde komma till Sydkorea senare.
Den sista flykten
Hee-Yol bestämde sig för att det var dags att fly igen.
– Jag korsade floden Tumen. Första gången jag korsade floden räckte vattnet bara upp en bit på benen. Men andra gången var det väldigt svårt. När jag steg i vattnet så räckte det ända upp till naveln. Halvvägs över floden sveptes jag bort av strömmen eftersom den var för stark. Jag kunde inte simma. När jag hade svepts iväg ungefär 100 meter kände jag mig plötsligt så trygg och tänkte: ”Jag kan dö så här.” Plötsligt tvingades min kropp till en av flodens kanter och jag gjorde mitt bästa för att ta mig ur vattnet. Jag tittade upp mot himlen och tackade Gud. ”Han räddade mig!” skrek jag.
Floden Tumen utgör gräns mellan Kina och norra delen av Nordkorea.
Hee-Yol passerade ett taggtrådsstaket och gömde sig sedan i bergen i 15 dagar. Under dagarna klättrade hon uppp i ett träd för att gömma sig för gränsvakterna.
– Nattetid gömde jag mig i en bergshydda där jag inte alls kunde sova. Det var höst. Jag kunde höra ljud såsom fågelsång, hur grenar bröts och insekter surrade. Jag var så nervös varje dag.
Med Guds hjälp kunde Hee-Yol sedan ta sig vidare genom Sydostasien och till slut nå Sydkorea, där hon lever i dag. Även här, i ett liv i frihet, tänker Hee-Yol på sin vän Lydia.
– Jag är i Sydkorea nu, där jag kan ta ett varmt bad och äta bra mat. Mitt hjärta gör ont när jag minns Lydia på det kalla fängelsegolvet. Jag känner mig så skyldig. Om hon lever skulle jag vilja säga till henne: ”Jag är ledsen för att jag lever det här goda livet ensam. Du gjorde så många goda och fantastiska saker. Du var så trofast som Guds dotter.” Det är orden jag skulle vilja säga till henne.
När Hee-Yol ser tillbaka på sitt liv säger hon:
– Under den svåraste tiden i mitt liv så fann jag Gud genom lidandet. ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår” [Romarbrevet 8:18]. Jag prisar och tillber vår Gud som uppenbarar sig själv genom lidandet.
En gata i Sydkoreas huvudstad Seoul.
Hon avslutar med en uppmaning om fortsatt förbön för hennes forna hemland.
– Jag ber alla i hela världen som har bett för Nordkorea att be för att landet ska kunna nå fram till evangeliet. De nordkoreanska medborgarna är som slavar. Med Guds ljus kommer de att bli befriade. Jag ber för att det ska bli frid. Det finns många familjer som har separerats i Nord och Syd. Jag ber om enhet genom evangeliet. Nordkorea är ekonomiskt isolerat. Många svälter till döds. Jag hoppas att de kan överleva och komma över den här krisen. Jag ber för att de ska komma in i Guds armar så snart som möjligt. Nordkorea är landet jag föddes i. Jag är en del av det. Jag måste be för det. Men precis som arbetarna och bröderna och systrarna i Kristus kan också du be för och ge stöd till Nordkorea och de kristna inne i landet, även om du inte måste. Jag uppskattar det verkligen. I framtiden, när Syd- och Nordkorea har förenats genom evangeliet, hoppas jag att jag kan vara din reseguide och att vi kan uppleva Nordkorea tillsammans. Jag hoppas att den dagen kommer snart.
*Namnet är ändrat av säkerhetsskäl.