Nigeria den 1 april 2020
En av männen i byn Dzangola pekar mot kullarna som höjer sig över morgondimman.
– Det är därifrån de kommer när de attackerar, säger han.
Open Doors har besökt byn, som tre gånger de senaste åren har attackerats av islamistgruppen Boko Haram.
En by i nordöstra Nigeria, ett område som har drabbats hårt av Boko Haram.
Dzangola är en avlägsen by i nordöstra Niegria. Den är vackert belägen mellan en ravin som sträcker sig österut – man måste passera den för att besöka byn – och böljande kullar i det oändliga ut mot väster. Den otillgängliga platsen förstärker skönheten, men den gör också byinvånarna till ett sårbart mål för terroristgrupper som Boko Haram.
Boko Haram är ansvariga för tusentals dödsoffer och kidnappningar i Nigeria, och är en av de mest ökända terroristgrupperna i världen. Deras mål är att bilda en islamisk stat i Nigeria, grundad på deras vision om islam.
Under de senaste fem åren har Boko Haram attackerat Dzangola tre gånger, 2014, 2015 samt 2017. Varje gång har de lämnat nedbrända hem, kidnappningar, förluster och smärta efter sig. Open Doors har mött fyra kvinnor som alla har förlorat sina makar i någon av attackerna. De deltar nu i vårt traumarådgivningsprogram. För dessa änkor är vidden och djupet av extrem förföljelse verklighet, men trots detta håller de fortfarande fast vid Jesus. Här är deras berättelser.
Vi sitter tillsammans med Kwate, en äldre kvinna, i eftermiddagssolen precis utanför hennes hem.
– Min make dödades under den första attacken, berättar Kwate.
Boko Haram kom på natten och kallade ut byborna genom att ropa deras namn. Ingen vet säkert hur de hade fått tag på namnen, men på det sättet verkar de vänliga och får människor att komma ut från sina hem.
– Innan jag kom ut knuffade [attentatsmännen] in min man i ett rum och låste in honom där. Jag ropade och skrek, och de skrek tillbaka, säger Kwate.
Huset sattes i brand
I tumultet smet Kwate undan från attentatsmännen i mörkret. Hon berättar att hon gömde sig bakom en vedtrave, och pekar mot högen av ved utanför hennes hem. Kwate går dit och visar oss hur hon kurade ihop sig för att dölja sitt ansikte.
– De letade efter mig, men såg mig inte, säger hon.
Medan Kwate gömde sig satte medlemmarna från Boko Haram eld på huset, där hennes man befann sig.
Kwate går tillsammans med oss tillbaka till hennes ägor, där det finns en hög med bränd korrugerad plåt.
– Det var här de dödade honom, och här är dörren som de knuffade in honom i rummet genom, säger hon.
Nätterna svårast
Senare berättar Kwate mer för oss om hennes liv och hennes kamp efter traumat. Hennes händer är starka och grova efter åratal av nigerianskt jordbruk. När vi ber tillsammans tar hon våra händer. Värmen från henne är påtaglig.
– På eftermiddagarna är jag mig själv och glad, men när natten kommer minns jag vad som hände med min man och jag börjar gråta, säger hon genom tårarna och fortsätter:
– Jag har aldrig anklagat Gud. Det som gör ont är att de brände honom till döds. De kunde ha dödat honom så att jag hade kunnat se hans kropp, i stället för att lämna mig utan något att minnas.
Kwate berättar att traumarådgivningen har betytt mycket.
– Det är en kvinna som kommer dit varje söndag. Alla änkor vars män har dödats läser Bibeln och ber tillsammans. Det har verkligen hjälpt oss, säger hon.
Vad det gäller hennes fiender, de som dödade hennes man, tar hon en lång paus och säger sedan:
– Jag kan förlåta dem, jag har förlåtit dem.
“Be om Guds hjälp för min försörjning”
Den nigerianska kulturen handlar helt om överlevnad. För Kwate är livet som äldre änka tufft och hon gör sitt bästa för att kunna försörja sig.
– Jag odlar fortfarande mark och genom det lilla jag får fram kan jag mätta mig själv. Be gärna om Guds hjälp för min försörjning, säger hon.
När vi förbereder oss för att åka delar Kwate en sista insikt.
– Eftersom Gud inte lät dem döda mig, räddade han mig och jag kommer att fortsätta ära honom.
Victoria berättar att hennes man dödades i den andra attacken.
– De kom över bron. Vi satt vid dörren hemma, berättar hon.
Boko Haram överraskade byn. Innan Victoria och hennes man hann reagera var de omringade av gruppens medlemmar. De drog iväg med hennes man till sidan av vägen. Victoria bad om nåd, men de knuffade iväg henne och dödade hennes man. Allt hon kunde göra var att ligga vid hans sida och gråta.
– Det har varit så svårt. Jag lider med mina barn... Vi kan inte sluta minnas och känna smärtan, säger Victoria.
Genom traumarådgivningen har Victoria fått både praktiska råd, men även hjälp för ett inre helande. Livet utan en make i Nigeria innebär dock fortfarande mycket stora utmaningar.
– Smärtan i hjärtat försvinner inte bara sådär. Ibland minns du bara alla de tragiska händelserna, och när det inte fungerar med mat eller skolavgifter så känner jag smärta.
Men Victorias hopp i Herren förblir stadigt. Hon tittar upp, pausar och säger att hon får all sin styrka från Gud.
– Jag tror att om jag lägger allt i Guds händer så kommer han att hjälpa mig i allt jag tar mig för.