Internationellt den 21 november 2018
Open Doors medarbetare, som vi kan kalla Jethro*, har arbetat för organisationen i över 30 år. Under sin tid har han rest i flera länder och träffat kristna i den buddhistiska världen. Dessa möten har satt djupa spår i hans vandring med Herren.
När Jethro började sin tjänst inom Open Doors sa en kollega till honom: ”Vi på Open Doors behöver den förföljda kyrkan, vi behöver dem mer än de behöver oss”.
– Det håller jag med om i dag. Jag har arbetat med Open Doors i 38 år, och i början trodde jag att vi var svaret på deras problem. Visst har vi arbetsredskap, stöd och hjälp att ge dem, men när vi besöker dem slutar det alltid med att vi själva blir ännu mer välsignade innan vi reser hem. Trots deras svaghet och begränsningar så förblir de trogna Herren, berättar Jethro.
Under sin tid på Open Doors har han träffat många kristna som förföljts för sin tro, men som trots det blivit starkare av förföljelsen. Det är människor som han träffat på fältet, som han bett tillsammans med, uppmuntrat och gett hjälp och stöd. Här delar Jethro med sig av något av det han fått ta del av under åren:
Bön om fler barnbiblar
När jag började arbeta för Open Doors spred vi först och främst biblar, även barnbiblar som fick betyda mycket för mottagarna.
Jag minns ett besök i en husförsamling i södra Bhutan. Vi hade med oss några barnbiblar, men de räckte inte till alla. Vi uppmanade då de kristna att be Herren om fler biblar.
Då faller en 5-årig flicka ner på knä och börjar be på dzonhkha, Buthans officiella språk, att de skulle få fler biblar. Det ögonblicket har stannat kvar hos mig.
När dottern inte blev frisk
Att se hur kristna står fasta i tron har också glatt mitt hjärta mycket under alla dessa år. Jag har hållit i många förföljelseförberedande seminarier om att stå stark mitt i stormen.
En gång deltog en kvinna från Bhutan, som var välkänd i sitt närområde. Hon var en bönekämpe som enligt många kristna hade helandets gåva. Många, både kristna och icke-kristna, hade blivit helade efter förbön.
Kvinnan deltog i vår tredagarskurs, men då kände vi inte till hennes berättelse.
Efter kursen kom hon fram till oss och tackade för undervisningen: ”Jag stod just i begrepp att lämna min kristna tjänst. Jag var så förkrossad över allt som har hänt mig, och ville lämna allt och bara gå tillbaka till mitt gamla liv”.
Hon började berätta om sin dotters sjukdom:
”Jag har bett för andra, och de har blivit friska. Och när min dotter blev svårt sjuk så bad jag till Herren, men han hörde inte min bön. Jag bad och fastade, men fick ändå inget svar. Det kändes som om Herren höll på att lämna mig. Hans tystnad kändes som en dolkstöt i bröstet”.
”Tack för att ni kom”, sa kvinnan, ”för nu kommer jag att kämpa vidare. Jag vill följa Herren, oavsett vad som händer med min dotter.”
När jag kom tillbaka till Bhutan ett år senare, och höll i ett seminarium så var samma kvinna där. Hon hade rest i två timmar för att komma till kursen, efter att hon fått reda på att jag skulle vara där.
Efter kursen kom hon fram med sin dotter, som nu var fullt frisk. Hon uttryckte sin tacksamhet till Herren, för den undervisning och uppmuntran vårt arbete gett.
Hon är en av alla de människor vars berättelser berört mig djupt: Kristna som håller fast vid sin tro, trots svåra förföljelser.
Tvingad att dricka ko-urin
Jag träffade också en pastor i Bhutan som var med på vårt förföljelseförberedande seminarium. Han kom från östra delen av landet och hade rest i tre dagar för att kunna delta i kursen.
När han kom fram berättade han att han blev kristen genom en familj som vittnade om Jesus. Han började älska Jesus och följa honom.
Hans buddhistiska grannar försökte tvinga honom att komma tillbaka till sin tidigare tro genom att slå honom, men han vägrade.
En dag släpade de ut honom ur huset och tvingade honom att hasa sig på rygg under en ko och dricka dess urin.
Men inte ens då avsade han sig sin tro. Han sa till oss: ”Jag har rest i tre dagar för att komma hit för jag är törstig efter Guds ord. Jag vill lära känna honom bättre.”
Han är bara en av alla dessa som offrat av sin tid tid för att få några dagars undervisning i Guds ord.
Smekmånad i en fängelsecell
En annan broder som gjort stort intryck på mig är pastor Lam, som i dag är missionsföreståndare för Assemblies of God i Vietnam.
På 80- och 90-talet var han en av många kristna ledare i landet, en mycket hängiven gudsman. Många gånger hotade man honom och sa att han skulle sluta sin tjänst, men det avskräckte honom inte från att evangelisera. Han reste från by till by för att betjäna kristna, och förkunna Guds budskap.
Så gifte han sig, och han och hans fru skull fira smekmånad, men polisen hann få tag på dem. De greps och fick fira smekmånad i varsin fängelsecell.
Istället för att ifrågasätta Gud efter det som hade hänt, bad mannen: ”Herre, av någon anledning har du tagit hit mig, och jag vill veta vilka planer du har.”
Och det dröjde inte länge förrän Gud visade honom vad han tänkte göra.
Lams medfångar hade inget att syssla med under dagarna, och pastor Lam kände Guds uppmaning att predika för dem. Så han började berätta för dem om Jesus Kristus.
I flera dagar fortsatte han att vittna om Jesus, och utan att han visste om det så gjorde hans fru samma sak.
Flera medfångar tog emot Jesus som sin Herre, något som inte uppskattades av fängelsedirektören. Han kallade på dem och sa: ”Ta ert pick och pack och försvinn härifrån, imorgon är ni på fri fot igen”.
Pastor Lam vädjade då till fängelsedirektören och bad om att de skulle få stanna några dagar till. Fängelsedirektören förstod mycket väl vad de var ute efter och sa nej, de fick inte stanna i fängelset.
Så är det med Guds avsikter och planer, det är något vi inte alltid förstår, men allt är till för att vi ska kunna växa i tro, och ger oss kraft att verka för att hans rike ska ta plats i människors hjärtan.
*Av säkerhetsskäl har namnen ändrats.