Iran den 29 maj 2018
När man hör om kristna iranier som är fängslade för sin tro tänker man kanske på de många berättelser om mirakler som de får uppleva. Även om dessa berättelser är sanna finns det också en annan sida av fängelsetiden. Det är den sida där Gud tycks vara tyst och längre bort än någonsin.
Utsikt över Azadi nära Theran. Foto: Open Doors
Saman* och Morad* är två ex-fångar som berättar att de under tiden i fängelset kände sig långt ifrån Gud, men att han trots allt alltid fanns där.
– Fängelset var en hemsk och fruktansvärd plats, säger Morad, som är en man i 40-årsåldern.
Vi träffar honom vid ett traumacenter där ex-fångar får hjälp och utbildning.
– Under de sex månader jag var där avrättades 20 personer. Vilka som skulle avrättas tillkännagavs genom fängelsets högtalare, några av dem satt i min cell. Det var fruktansvärt att se rädslan i deras ögon, berättar han.
Morad brukade undervisa i en kyrka. Han greps när han undervisade en konvertit som nyligen kommit till tro på Jesus.
– Ingen visste vart jag hade blivit förd. Förhörsledarna hånade mig och sparkade mig under förhöret. Allt jag sa vändes emot mig. Jag bad till Gud: ”Herre, du ser allt detta. Hur kan du tillåta det?” Men Gud var tyst, säger Morad.
Saman deltar också i utbildningen vid traumacentret. Han är en ung man som var ledare för ungdomarna i sin snabbt växande kyrka. Han var en stark och passionerad kristen, men när han hamnade i fängelse förändrades situationen snabbt.
– När de arresterade mig lämnade jag min gråtande mamma hemma, hon såg när jag fängslades, och blev helt förkrossad. Det var hemskt att se. I fängelset var jag rädd och saknade hopp. Jag kände mig så långt från Gud att jag under de första dagarna i fängelset inte ens kunde be, säger han.
Saman kämpade mot förhörsledarna, eller som han ser det, med djävulen själv.
– De försökte bryta ned mig genom att säga att jag var värdelös, säger han.
Saman kände sig så långt från Gud att han till och med började tvivla på sin tro.
– Är så det här är att vara kristen, tänkte jag? Har jag slösat bort 13 år med att tro på honom? Finns han ens?
Även deras vänner började ifrågasätta dem, något som bröt ner deras tro ännu mer. I Morads fall blev en av medlemmar från samma församling otroligt arg på honom.
– Han berättade för mig hur förhörsledarna hotade honom att misshandla hans son och att jag förstört hans liv för att jag hade lett honom till Kristus. Han vittnade också mot mig i domstol, säger Morad.
Saman har sett sina vänner en efter en brytas ned under förhören. De skyller på Saman och är villiga att vittna mot honom i domstol.
Frid genom bön
Detta är två skakande berättelser utan stora mirakler eller enkla svar. Men trots det är det inte två berättelser om Guds frånvaro.
– Efter ett av förhören minns jag ett citat från Abraham Lincoln: "Vid slutet av denna värld faller jag ned på knä”. Och det var vad jag gjorde. Jag böjde mina knän. Och äntligen talade Gud till mig. Han sa: "Var stilla, omfamna mig, omfamna mig som om du vore fastlimmad på mig”, berättar Morad.
Saman upplevde också frid när han började be.
– Jag blev så arg efter mitt första telefonsamtal med min mamma och mina systrar. ”Jag förtjänar inte det här!” skrek jag i korridorerna när jag fördes tillbaka till min cell. Sedan började jag ropa till Gud i min cell ”Var är du?” Efterhand blev mina böner mjukare tills den Helige Andes glädje kom över mig och jag började dansa och sjunga ”Jesus lever, Jesus lever!”, berättar han.
Det har nu gått några år sedan Morad satt i fängelset. Han sitter på en soffa och dricker kaffe på hotellet där traumautbildningen hålls.
– Om du frågar mig varför Gud var tyst då, så vet jag fortfarande inte. Men det jag verkligen vet är att den uppgift han har gett mig är att dela evangeliet, säger Morad.
Saman har kämpat med Gud efter att han kom ut ur fängelset.
– I fängelset kände jag att Gud var nära men också väldigt långt borta. När jag kom ut ur fängelset fick jag inte den omsorg från kyrkan som jag förväntade mig. Jag kände mig bortglömd. Inte bara av kyrkan utan också av Gud. Ändå kände jag aldrig att Gud verkligen lämnade mig, säger han.
Här vid traumautbildningen, där de har deltagit i konstterapi och bibelstudier om lidande, känner han för första gången att den brinnande passion han brukade ha för Gud börjar komma tillbaka.
– Det är inte detsamma ännu men jag tror att den kommer att återvända, säger Saman.
– Att sitta fängslade för Kristus är inte lätt. Det är verkligen ingen trevlig upplevelse. Det är verkligen ett test av tron: Är jag villig att lida för min Herre? Även efter dessa hemska månader i fängelse kan jag fortfarande säga att det är mer än värt det. Jag tror på Jesus och om det här betyder att jag måste lida så är jag villig att göra det, avslutar Morad
Under traumautbildningen, som organiserades av en samarbetspartner till Open Doors, fick frigivna ex-fångar praktiska lektioner om traumarådgivning, konstterapi och bibelstudier på temat Lidande samt Förtröstan på Gud
