Kina den 27 mars 2020
Coronvirusets framfart påverkar både hälsa, ekonomi och vardag för de flesta världen över. Ta del av en personligt skriven text från en av Open Doors fältarbetare i Asien:
En tom kyrka i Kina
Gränser är stängda, företag måste justera sin tillverkning, börserna kraschar, medborgarna ska vara hemma och kyrkorna står tomma. Verkningarna av coronaviruset COVID-19 är kännbart i allt fler länder världen över. Är det bara negativt det som händer, eller kan det även vara en förklädd välsignelse?
Att kalla coronaviruset för en välsignelse känns väldigt avlägset: Det är helt enkelt för många som drabbas, och för mycket lidande som orsakas. Men samtidigt lär Bibeln oss att vi måste se på varje skeende med ”himmelska glasögon”. Med andra ord: Ser vi på det som händer just nu genom våra glasögon, eller genom Guds?
Och hur kan man se det Gud ser? Genom bönen ger Gud dig av sitt hjärta, så att du kan länka dina tankar med hans. Gud håller på att upprätta sitt rike på denna jord, och coronaviruset har inte satt det på paus. Han älskar när människor öppnar sig för honom, när man tar risker för honom, när man bryr sig om andra – speciellt de svaga och sårbara.
Pastor Huang Lei leder en kyrka i Wuhan, Kina, epicenter för utbrottet av spridningen av viruset som orsakar covid-19. Krisen har tvingat hans församling att träffas endast på nätet och även att vara kyrka istället för att göra kyrka.
Här berättar han med egna ord om hur församlingen påverkats av coronaviruset:
Träffas i mindre grupper
”För det första har vi mer än 50 mindre grupper i församlingen. Nästan alla grupper träffas via nätet. De ber, studerar Bibeln, delar vittnesbörd och lovsjunger. Bland dem har vi fler än 30 grupper som ägnar två timmar per dag att be och lovsjunga tillsammans. Det är långt mer än våra normala möten.
Nu har vi förstås mer fritid, alla är hemma, så det ger oss en chans att göra detta. Vanligtvis har vi gruppmöten en gång i veckan, nu kan vi ha dagliga möten - ibland ännu fler. Vi är tacksamma för det. Vi har hört att våra äldre och åsidosatta har varit tacksamma till Herren och är mycket uppmuntrade över möjligheten att ha möten via nätet. Förut kände de främlingskap när de var hemma ensamma, många kände sig övergivna. Nu värnar de om kopplingen mellan syskonen mer än någonsin. Och de har mer gemenskap. Så fler och fler börjar delta i bönemötena via nätet.
Gruppledarna och diakonerna har gruppmöten två gånger i veckan. Diakonerna brukade träffas en gång i månaden och nu har de fördubblat sina träffar. Viruset kan inte hindra oss.
Och ännu en sak: Vi ber tillsammans med pastorerna i Wuhan två gånger i veckan, huvudsakligen för bön och för att dela information. Dessutom kan vi ha kontakt med pastorer över hela Kina genom detta. Sådan är vår situation just nu.
Vi ber församlingen som helhet att kommunicera mer med sina syskon. Vi har två pastorer och sju diakoner samtidigt i vår kyrka. De två pastorerna går till kyrkan och turas om att göra nya filmklipp varje dag. Filmklippen läggs sedan upp på våra sociala medier och på kyrkans hemsida. Alla våra syskon kan titta på predikningarna genom detta.
Predikar utifrån dagssituationen
Det är som om vi hade söndagsgudstjänster och predikningar varje dag. Församlingen är väldigt uppmuntrad. Våra predikningar är inte som förr; tolkningar av Bibeln steg för steg. Nu predikar vi med tema - beroende på kyrkans situation, syskonens behov och den epidemiska situationen. Vi predikar utifrån dagssituationen. Syskonen är i hög grad uppmuntrade, även många andra kyrkor i Kina tar del av predikningarna. Också de får tröst av dem.
Vi föreslår också att diakonerna gör videos hemma eller i kyrkan för att ge emotionellt stöd till våra syskon. Epidemin gjorde inte att vi fick färre möten, snarare är det tvärtom. Vi har bönemöten för hela kyrkan. Två varje morgon, klockan sju och klockan nio. Vi har också 24-timmars fasta och bön. Efter detta kommer många av syskonen att vara villigare att kommunicera med andra syskon för att uppmuntra och dela med varandra.”
Tidlös uppmuntran: Lärdom från en fängslad pastor
En ännu mer tidlös lärdom kommer från Wang Ming-Dao, en kinesisk evangelist som levde mellan 1900 och 1991. När han var 60 år gammal dömdes han till 23 års fängelse. Open Doors medarbetare Ron träffade honom några år före hans död:
”Första gången jag träffade honom frågade han mig: ’Unge man, hur vandrar du med Gud?’ Jag räknade upp några saker, som bibelstudium och bön. ’Fel svar’, sa han skämtsamt. ’Att vandra med Gud är att gå i Hans tempo.’ Uppriktigt sagt hade jag ingen aning om vad han talade om. Jag släppte det, han var ju trots allt nästan 90 år gammal, och lätt senil.
Nästa gång jag besökte honom var han i bättre form efter en god natts sömn. Jag kommer ihåg att jag såg på honom och bekände att jag tyckte det var svårt att göra hans upplevelse till min. Jag sa: ’Jag kommer aldrig att sättas i fängelse som du, så hur kan din tro ha någon påverkan på min?’ Han tänkte efter, sedan började han ställa frågor:
’När du åker tillbaka hem hur många böcker måste du läsa kommande månad? Hur många brev måste du skriva? Hur många människor måste du träffa? Hur många artiklar måste du skriva? Hur många predikningar måste du predika?’ Han gjorde uppehåll i frågorna och jag svarade varje gång. Efter omkring femton liknande frågor började jag känna panik, när jag tänkte på hur mycket jag hade att göra. Jag slog händerna för pannan och tittade dystert på vattenmelonskivan på tallriken framför mig.
Han verkade känna av det och vi satt en stund i tystnad. Plötsligen dök en insikt upp i mitt medvetande: ’Jag behöver bygga mig en cell!’
Jag delade detta med Wang Ming-Dao och han blev väldigt engagerad. Han förklarade: ’När jag sattes i fängelse blev jag helt förkrossad. Jag var 60 år – i min krafts dagar. Jag var en välkänd evangelist och ville ha korståg över hela Kina. Jag var författare. Jag ville skriva fler böcker. Jag var predikant. Jag ville studera Bibeln och skriva fler predikningar. Men i stället för att tjäna Gud på alla dessa sätt fann jag mig sittande ensam i en mörk cell. Jag kunde inte använda tiden till att skriva fler böcker. De hade berövat mig papper och penna. Jag kunde inte studera Bibeln och skapa fler predikningar, Bibeln hade de tagit ifrån mig. Jag kunde inte ens vittna, fångvaktaren sköt bara in maten genom en lucka. Allt som hade gett mig en mening som kristen arbetare, hade tagits ifrån mig. Jag hade inget att göra.’
Inget annat än att lära känna Gud bättre. Till och med utan Bibeln. (Utdrag ur boken “Faith that endures” sid 311).
Kriser påtvingar förändring. Låt oss använda denna viruspandemi att bli mer lika Jesus. Att vara kyrka hellre än att göra kyrka. Och använd denna tillfälliga ”cell” att komma närmare Gud. Låt oss inte slösa bort denna kris.
