Sri Lanka den 7 april 2020
Snart har det gått ett år sedan påskdagen då självmordsbombare dödade hundratals människor i Sri Lanka. Tre av attentaten riktades mot kyrkor i landet. En av de drabbade församlingarna var Zion Church i Batticaloa. Vi har träffat pastor Kumaran, som förlorade sin tolvårige son Malkiya vid attacken.
Pastor Kumaran förlorade sin 12-årige son i bombattentatet mot Zion Church i Sri Lanka på påskdagen förra året.
På ett litet bord i vardagsrummet står ett fotografi av en pojke, omgiven av flera priser som han, Malkiya, vann medan han fortfarande var i livet. Hans pappa, Kumaran, ser trött ut, men är glad över att få träffa Open Doors medarbetare och samarbetspartners ännu en gång. Han börjar berätta vad som hände den ödesdigra påskdagen för snart ett år sedan…
Möte med bombmannen
21 april 2019: En främling kommer in på området kring Zion Church i Batticaloa, som ligger i Sri Lankas östliga provins. I hans ryggsäck finns en bomb, full av metallkulor och centimeterlånga spikar. Men det vet inte den person som hälsar honom välkommen, när han ber att få träffa kyrkans pastor.
Kristna klädda i finkläder börjar droppa in i kyrkan, det är påskdag och pastor Kumaran kommer tillsammans med sina båda söner, Jerome och Malkiya. När sönerna går till söndagsskolan går Kumaran till församlingsexpeditionen för att diskutera förmiddagens gudstjänst med en medarbetare.
Församlingens huvudpastor är bortrest, så det är Kumaran som får träffa främlingen.
– Vad heter du och vad kommer du från?, frågar han.
Främlingen berättar att han heter Omar, ett muslimskt namn, och att han kommer från södra Batticaloa. Kumaran noterar att främlingen är genomsvettig, men reagerar inte över det.
Ibland besöker främlingar församlingen under deras förbönsgudstjänster på onsdagar, och Kumaran frågar om Omar har några böneämnen. Han svarar att hans mamma inte mår bra, utan behöver förbön för sina ben.
– Ta med henne till kyrkan på förbönsgudstjänsten på onsdag, föreslår Kumaran, som passar på att bjuda in Omar till gudstjänsten men får ett nej.
Han ber främlingen vänta utanför, eftersom han själv måste lämna Zion Church för att leda gudstjänsten i en grannförsamling. På vägen ut träffar Kumaran en god vän och medarbetare, Ramesh. Ramesh kommer senare att ge sitt liv för att hindra främlingen från att ta sig in i kyrkan och detonera bomben där. Men här och nu har Kumaran ingen aning om att det är den sista gången han ser sin vän.
”Det brinner i kyrkan”
Fem minuter efter att Kumaran lämnat församlingen ringer det på hans mobil. Det är en av sonen Malkiyas vänner som ringer.
– Kom tillbaka, pastor Kumaran! Det brinner i kyrkan!, säger uppringaren upprört.
Genast skyndar sig Kumaran tillbaka till Zion Church. De få minuter det tar att komma tillbaka hinner han tänka på sina söner som han lämnade på söndagsskolan, sina medarbetare och församlingsmedlemmar. Men telefonsamtalet gav honom ingen förberedelse på det han får se när han kommer tillbaka.
– Allt var förfärligt, jag såg döda kroppar. Jag såg mina medarbetare och andra kristna. De skrek och grät, de var blod överallt, berättar han.
Kumaran börjar fråga efter sina söner. Flera personer försäkrar att de är välbehållna och han börjar hjälpa andra drabbade. Han ber med folk, tröstar dem och ser till att skadade kommer till sjukhus.
Söker efter Malkiya
Vid tvåtiden på eftermiddagen har Kumarans son Malkiya fortfarande inte kommit till rätta. Han är inte på sjukhuset, varken på intensiven eller någon annan avdelning. Kumaran återvänder från sjukhuset och fortsätter leta efter honom i kyrkan, frågar runt i grannskapet och knackar på de hus som ligger närmast. Strax innan klockan 18:00 åker han ytterligare en vända till sjukhuset. Ingen har sett hans son.
Det är först då som han slås av en fruktansvärd tanke: Kan Malkiya blivit dödad i attentatet? Kan en av de två kroppar han såg nära kyrkans skadade minibuss direkt efter explosionen vara hans son?
Senare ringer det på Kumarans telefon igen. Den här gången är det från bårhuset. Hans värsta farhågor har besannats.
På väg till bårhuset tänker Kumaran på Malkiya, och på hur mycket han och hans fru älskade honom. Han var en fin son och mycket musikalisk. Han gillade att spela fiol. Kumaran minns hans leende, hans roliga upptåg och hur han ofta lockade hela familjen till skratt. Han kommer ihåg alla de timmar som han och Malkiya lagt ner på att måla om ett av husets sovrum, som en födelsedagspresent till hans mamma i oktober.
Identifierar kroppen
I bårhuset får Kumaran se den kropp han ska identifiera. Han känner direkt igen den lila skjortan. Det gör ont, ja så ont att Kumaran själv får läggas in på sjukhus samma kväll – sorgen är mer än vad han orkar bära.
Tidigt morgonen därpå skrivs Kumaran ut. Han tar sin sons kvarlevor med sig hem, och sex timmar senare begraver familjen Malkiya. Att begrava sonen så snabbt var inte ett enkelt beslut att fatta.
– Jag är pastor. Alla ville få tag på mig den dagen. Jag har ett ansvar inför andra. Om jag inte först begravde min son skulle allt annat försenas, berättar han.
– Vi älskar vår son så oerhört mycket. Han var det enda jag kunde tänka på, men jag behövde begrava honom för de andras skull. Det var svårt, men Gud gav mig styrka, säger han.
Fängslad för sin tro
Tillbaka i vardagsrummet får Kumaran frågan om hur han orkat ta sig igenom perioden. Kumaran berättar att Gud har gett honom kraft ända sedan han kom till tro för 18 år sedan. Redan från början visste han att han kunde riskera att mista livet på grund av sin tro.
– Jag föddes som hindu, men när jag tog emot Jesus Kristus arbetade jag i Saudiarabien, ett strikt muslimskt land. Jag firade gudstjänst i underjordiska församlingen där. På den tiden var det olagligt att praktisera den kristna tron i Saudiarabien. En dag åkte mina vänner och jag fast under ett ”olagligt” religiöst möte. Vi hamnade i fängelse, säger Kumaran.
Den erfarenheten har format hans tro och kristna tjänst i Sri Lanka. När han sedan gifte sig och bildade familj har han alltid berättat för sina barn om martyrskapet.
En gång upptäckte han att Malkiya i smyg hade läst en bok om martyrer. När han läste vad Malkiya skrivit i en av sina uppsatser blev han förundrad: ”Som aposteln Paulus vill vi också vara beredda på att dö som martyrer för Jesus Kristus”. Och Malkiya blev martyr. Nu vilar han i frid hos Jesus.
”Er närvaro behövs mer än något annat”
Efter bombdådet fick Kumaran och de andra familjerna som förlorat någon anhörig besök av ett team från Open Doors. Pastor Kumaran är tacksam för stödet, som betytt mycket för familjen.
– Jag vill särskilt tacka vännerna från Open Doors. Ni tillbringade tid med oss, mycket tid. Ni bad för oss och bodde hos oss. Ni delade livet med oss, lyssnade på oss och grät tillsammans med oss. Jag såg det med egna ögon. Det tröstade oss verkligen. Det är vad vi behöver mer än något annat, säger han.
Tack vara Open Doors understödjare har Kumarans familj, tillsammans med 82 andra familjer från församlingen, som också förlorat anhöriga i bombattentatet, fått så kallade ”omsorgslådor”. I paketen fanns små presenter som te, kex, prydnadsföremål, tidskrifter, tavelramar samt kort och brev med uppmuntran från kristna över hela världen.
– Tack vare de här paketen så har vi förstått att vi inte är ensamma. Min fru och jag fick se att det finns många som ber för oss, säger han.
Angreppet mot kyrkan har inte fått församlingen att backa eller tona ner sin vision. Istället är de fast beslutna att nå minst 20 000 personer i Sri Lanka med evangeliet.
– Det som hände den 21 april 2019 var att vi fick offra våra nära och kära för det här landets skull. Så vi förväntar oss att andra ska komma i deras ställe. Vi bärs av ett hopp att Gud ska ge oss muslimer, hinduer och buddhister som vänder sig till Honom. Vi vill nå ut till byarna med budskapet om Kristus, avslutar Kumaran.
Fortsätt be för Kumarans familj:
Fakta: Detta gör vi
Dina böner och ditt stöd till vårt arbete har gjort det möjligt för oss att hjälpa offer för bombattacken på påskdagen 2019. Vi har bland annat förmedlat traumarådgivning, samt vid flera tillfällen besökt familjerna för att be med dem, uppmuntra dem och dela ut ”omsorgspaketen” med hälsningar från kristna över hela världen, för att påminna dem om att de inte är ensamma eller bortglömda.
Vi har också förmedlat praktiskt stöd som motorcyklar till resande pastorer (istället för de som blev förstörda i attentatet), samt hjälpt kristna som fått det svårare att försörja sig efter bombdåden. Hjälpen har bland annat gått till att starta upp eller återuppta driften av småföretag. VI kommer att fortsätta att hjälpa de drabbade med både andligt och praktiskt stöd.
Sri Lanka hamnar på plats 30 i Open Doors lista över de 50 länder där förföljelsen är som störst. Du kan läsa mer om förföljelsen i landet här.
Här kan du läsa fler artiklar som är relaterade till årsdagen av bombdåden på Sri Lanka:
Ett år efter bombdåden: "Det finns en tillit till Gud"