Sri Lanka den 18 juni 2019
Det har gått snart två månader sedan Sri Lanka och omvärlden skakades av ett våldsamt terrordåd. 253 människor dog och många fler skadades. För några veckor sedan besökte Tala, en av Open Doors fältarbetare, landet för att möta kristna lankeser. Detta är vad hon fick vara med om.
Sexårige Peter är en av dem som dog under påskdagens attacker på Sri Lanka.
Känsliga läsare varnas för en stark miljöbeskrivning
Kevin gick i fjärde klass. Peter älskade cricket. Malkiya spelade trumpet. Jackson älskade basket. Verlini var söndagsskoleledare. Ranjith hade svart bälte. Ramesh var församlingsledare. Girija hade fyra barn. Sinthuri bad en timme varje dag. Hennes dotter, Anjaleena, var fem år gammal.
Deras ansikten tittar på mig från banderollen utanför deras kyrka, och från de svartvita flygblad som deras familjer delar ut. Affischer med deras bilder finns uppsatta på telefonstolpar längs trottoarerna, och hänger dystert utanför de hem som de har lämnat efter sig.
Affischerna följer samma mönster: vita plakat med sörjande ögon längs kanterna som en ram runt ansiktena på de älskade och nu saknade. ”Dyrbara i Herrens ögon är Hans martyrer,” står det på minnesfotona. Dödsdag: den 21 april.
Påskdagen 2019, den 21 april, genomfördes en terrorattack på Sri Lanka genom sex självmordsbombningar. De första tre explosionerna drabbade kyrkor. Nästa tre ägde rum i femstjärniga hotell. Senare samma dag ägde två mindre explosioner rum i ett pensionat och i ett hyreshus som ett resultat av polisens jakt på förövarna. En gravid kvinna, gift med en av terroristerna, sprängde sig själv.
– Det sägs att påskdagen är den allra bästa dagen för kristna. Kvinnorna klär sig i sina mest färgsprakande saris och mammor klär på sina barn deras finkläder, säger Hashi, en lång kvinna i tjugoårsåldern, som jag träffar på ett litet café i Negombo, där vi stämt möte.
Det har gått några veckor sedan dåden när jag träffar Hashi, men de fruktansvärda händelserna den där dagen har etsat sig fast i hennes medvetande. Efter attentaten begav sig Hashi till S:t Sebastiankatedralen för att leta efter familjemedlemmar mitt i kaoset. Hon slingrade sig igenom folkmassorna i sitt desperata sökande efter sina nära och kära. Den syn som mötte henne var fasansfull.
– En hel kör låg utspridda på golvet. Kroppsdelar låg utströdda huller om buller. I kyrkbänkarna, där människor gått ner på knä, såg jag en kropp utan huvud, fortfarande på knä med händerna knäppta i bön.
Hashi förlorade en nära granne – sin moster och hennes dotter. Hon har inte kunnat sova sedan dess.
“Det gör fortfarande ont”
Sju timmar från Negombo, i Batticaloa i östra Sri Lanka, finns ett sjukhus där några av de överlevande från Zion Church vårdas. Nerukesh, tio år gammal, ler mot oss när vi kommer på besök. Han ligger på en bår, omgiven av sina äldre systrar och sin mamma. Han har benet i bandage, och granatsplitter i ryggraden.
Gunasundari, en medelålders kvinna, får häva sig upp från sin bår för att kunna sitta. Hon har också benen i bandage. Hon håller upp en liten glasflaska som innehåller en silvrig boll i metall. Det är granatsplitter som har plockats ut från hennes ben.
– Det gör fortfarande ont, säger hon.
Santosh, tio år gammal, har brännsår i ansiktet och på händerna. När vi träffar honom, står hans mamma vid sidan av hans säng. Han ler mot alla, ett strålande leende även mot främlingar på besök. Jag frågar honom vad han tycker om i skolan. Han älskar vetenskap, säger han, och han längtar efter att få komma hem igen.
Bara några veckor tidigare, på påskdagen, var alla dessa samlade i Zion Church för att tillsammans med hundratals andra fira Kristi uppståndelse. Medan de tog plats inne i gudstjänstlokalen kom en storvuxen man i rosa tröja, keps och ryggsäck in genom grindarna. Hans ursprungliga måltavla var Sankta Mariakatedralen, men när han kom dit upptäckte han att morgonmässan redan hade tagit slut. Då frågade han någon om det fanns en annan kyrka i närheten där han kunde fira påsk och fick höra talas om Zion Church. Han begav sig genast dit och sprängde sedan sig själv i luften.
Zion Church i Batticaloa i östra Sri Lanka en dryg månad efter bombdådet.
“Jag mötte självmordsbombaren”
När vi slår oss ner i vardagsrummet hemma hos Kumaran, en av pastorerna i Zion Church, berättar han vad han har varit med om.
– Jag mötte självmordsbombaren den där söndagen. Jag frågade: ”Vad heter du? Var kommer du ifrån? Varför har du kommit hit?” säger Kumaran.
Enligt Kumaran betedde sig mannen konstigt. Han hade en stor ryggsäck, och han såg nervös ut. När Kumaran bjöd honom att stiga in i kyrkan, sa han att han inte ville gå in och att han behövde ringa ett telefonsamtal.
– Jag pratade med honom i två minuter, men sedan var jag tvungen att bege mig iväg till vår dotterförsamling. Så jag bad två av våra äldre medarbetare i kyrkan – Ramesh och Sasi – att ta hand om honom.
– Fem minuter senare ringde det till mig: ”Pastorn, kom tillbaka!” Rösten lät helt desperat, säger Kumaran.
Han skyndade tillbaka till kyrkan utan att fråga varför.
– Ögonvittnen såg Ramesh och Sasi hindra självmordsbombaren från att komma in i själva kyrkorummet. Hade han kommit in skulle kanske mer än 200 personer blivit dödade, förklarar Kumaran.
När bomben utlöstes dog Ramesh och Sasi omedelbart. Chrishanthi, Rameshs fru, hörde explosionen från insidan av kyrkan.
– Gudstjänsten hade hållit på i ungefär fem minuter när vi hörde en hög smäll, men jag förstod inte omedelbart vad som hade hänt. Vi trodde att det var generatorn.
Ramesh tillsammans med sin hustru Chrishanthi och deras son. Enligt ögonvittnen var Ramesh med och hindrade självmordsbombaren från att komma in i själva gudstjänstlokalen. Ramesh dog omedelbart när bomben smällde.
Trots sin sorg håller hon fast vid sin tro.
– Ingenting händer utan att Gud vet om det. Och jag vet att Gud är kärlek.
“Det är bara alla minnen”
Pastor Kumaran sörjer sina två vänner djupt. Men det är inte bara för deras skull som han sörjer. Hans tolvårige son Malkiya dog också i dådet.
– När jag tanker på vad som hände med min son gör det ont ända in i hjärtat, säger han medan tårarna rinner.
– Men frågan är inte varför det hände, nej. Frågan är snarare: ”Herre, hur ska jag kunna ta mig igenom det här? Och hur länge ska det göra så här ont?”
Malkiya var mellanbarnet i Kumarans familj. Han spelade trumpet och var mycket begåvad. På väggen i vardagsrummet sitter en bild på honom, med finkläderna på, och på bordet finns några medaljer och en samling med priser som han har vunnit.
Pastor Kumaran med sin fru och deras barn. Parets tolvårige son Malkiya var ett av offren i bombattacken i Zion Church.
Kumaran beskriver Malkiya som en person med mycket medkänsla.
– Han älskade Herren och han brydde sig så mycket om andra.
Han minns hur Malkiya de sista dagarna i hans liv gick omkring och sjöng på sången Jag har beslutat att följa Jesus om och om igen, och när Kumaran frågade honom om varför han gjorde det svarade Malkiya: ”Jag gillar melodin, pappa.”
Dagen efter bombdåden, när begravningarna började, kände sig Kumaran kluven. Han ville verkligen tjäna de sörjande människorna i hans kyrka, men han behövde också få sörja sin egen son. Han begravde Malkiya tidigt på morgonen. Efter det var han tvungen att skynda sig till de andra begravningarna för att hjälpa sina församlingsmedlemmar.
– Jag är pastor, jag måste vara stark, mumlar han.
På min högra sida i det lilla vardagsrummet sitter Malkiyas mamma. Medan hennes man Kumaran beskriver deras son, döljer hon ansiktet i sina händer och andas tungt. Hon stirrar tomt på bilden av sin son, vänder sig sedan till mig och säger:
– Jag är inte bitter. Det är bara alla minnen.
Det enda jag kan göra för henne är att hålla henne i handen.
Kumarans familj ställer upp sig för att bli fotograferade. Det är det första fotot de har tagit framför minnesbilden över Malkiya. Vi ber för familjen och tar sedan farväl. Då bryter Malkiyas mor ihop.
– Jag har gråtit slut på alla mina tårar, skriker hon.
– Jag har ont i hjärtat. Jag är inte bitter på Gud. Jag vill inte bråka med Gud. Jag har accepterat vad Gud har beslutat. Han gav mig tolv år att ta han om min son, han tog den bäste, fortsätter hon.
Trots deras förfärliga smärta har Kumaran och hans fru inte övergett sin tro. På väg ut viskar Kumaran till min kollega Kien:
– Satan är besegrad, broder. Nu fortsätter vi jobba.
“När vi blundar ser vi hur allt brinner”
Malkiya är bara ett av de barn i Zion Church som dog i explosionen. Självmordsbombaren utlöste sprängladdningen på kyrkans innergård samtidigt som barnen åt frukost där och gudstjänsten precis hade börjat. Det fanns 136 barn i kyrkan den dagen. Nu är 14 av dem hos Jesus.
– Det är svårt för de andra barnen, säger Stephanie, en av söndagsskoleledarna, som sett hur de överlevande barnen verkligen fått kämpa dagarna efter attacken.
Hon minns hur de sa:
– Stephanie, vi vill inte blunda.
När hon frågade dem varför, svarade de:
– När vi blundar ser vi hur allt brinner.
Stephanie är dotter till en av de andra pastorerna i Zion Church, pastor Roshan. Hon visar oss foton som hon tog den dagen, där barnen har roligt med alla påskaktiviteter som de hade ordnat i kyrkan. Det var en glad morgon. Barnen hoppade runt i cirklar, höll varandra i handen och sjöng. De firade Jesus och hans uppståndelse.
Stephanie minns hur en av de andra söndagsskoleledarna frågade: ”Hur många av er skulle vilja berätta vidare för andra om Jesus?” Fem eller sex av barnen räckte genast upp sina händer. Ledarna försäkrade sig om att barnen hade förstått vem Jesus är och att han vill bo i våra hjärtan.
“Hon är med Gud nu, och Gud är med oss”
Vi träffar flera familjer som förlorade barn den där påskdagen i Zion Church. Några av dem är fortfarande uppenbart – och helt förståeligt – arga på Gud för det som hänt. Jegan förlorade både sin femåriga dotter Anjaleena och sin fru Sinthuri. Han frågar:
– Om det finns en Gud som älskar dem så mycket, om det finns en Gud som är kärleksfull, hur kan han tillåta att de tas ifrån oss på ett sådant sätt? Om detta bara är människors verk, varför kunde inte Gud ha satt stopp för det?
Jegan gick till kyrkan tidigare, men han hade slutat göra det redan innan attackerna. Nu, när hans fru och dotter brutalt har tagits ifrån honom, verkar det otroligt att han skulle komma tillbaka till kyrkan inom överskådlig framtid. Han skakar på huvudet och gråter.
– Min dotter och min fru bad en timme varje dag. De var de enda kristna i vår hinduiska släkt, säger Jegan.
Han berättar att Anjaleena och Sinthuri älskade att gå till kyrkan.
Jag frågar Jegan om jag får berätta om Anjaleena och Sinthuri för andra. Då svarar han:
– Berätta! Berätta för alla! Berätta om min fru och min dotters tro!
Medarbetare från Open Doors ber för Jegan, som förlorade sin hustru Sinthuri och sin femåriga dotter Anjaleena i bombdådet.
Andra sörjande familjer finner trösten i sin tro, mitt i sin smärta. Sellam förlorade sin nioårige son, Kevin.
– Vi finner tröst i vetskapen om att vår son är med Gud nu, men det gör fortfarande så ont att vi har förlorat honom, säger han, och fortsätter:
– Gud har sagt till mig att vi måste förbereda oss på att komma till Honom. Vi kommer att träffa Kevin igen en gång, hemma hos Gud.
Praba berättar om sin son Peter som också har dödats. Hon berättar om honom som om han fortfarande levde.
– Han vaknar tidigt varje morgon för att stiga upp och be. Han är lydig. Han är godhjärtad. Man kan verkligen säga att han är ett Guds barn.
Anhöriga till sexårige Peter, som dödades av bomben i Sionkyrkan, ber tillsammans med medarbetare från Open Doors.
Hon blinkar för att hålla tillbaka tårarna medan hon säger:
– Jag är glad för att han är hos Jesus nu, men det gör så ont att han inte längre är hos mig.
Många av de som sörjer är själva barn. Tolvåriga Dukashini förlorade sin mamma Girija i explosionen. När vi kommer på besök till hennes familj berättar hon:
– Jag är ledsen, men jag vet att min mamma är tillsammans med vår Fader i himlen nu.
Hennes 16-årige bror Sujiv säger till oss:
– Jag ifrågasätter inte Gud. Jag frågar inte: Varför tog du min mamma? Hon är med Gud nu, och Gud är med oss.
“Såren läks”
Jag lämnar Sri Lanka helt förkrossad efter alla besök – men samtidigt full av beundran över den tro som finns hos så många av dem jag mötte. Det är svårt att komma på rätt köl igen efter att ha tvingats gå igenom så svåra förluster.
När vi åkte dit hade det bara gått två veckor sedan attackerna. Förtvivlan syntes så tydligt i många av föräldrarnas ansikten och ilska, förvirring och djup smärta lämnade fortfarande djupa sår i människors hjärtan i Sri Lanka.
För många av dem fortsätter smärtan. En tid efter att jag hade kommit hem fick jag ett meddelande på WhatsApp från Stephanie som berättade att församlingen hade förlorat ytterliga en person – Arun Prashanth.
– Han var den förste som förflyttades till intensiven på sjukhuset i Batticaloa. Han dog den fjärde juni. Hans höfter blev förlamade i explosionen och hans njurar sviktade. Idag, den sjunde juni, var hans begravning. Han blev 31 år gammal.
– Från 29 till nu 30, fortsätter hon, och syftar på antalet offer för dådet i Zion Church.
– 30 diamanter.
Trots allt detta verkar Gud mitt i smärtan. Dilini, en annan söndagsskoleledare som ofta träffar de barn som har överlevt, berättar hur:
– Tidigare, när jag mötte barnen efter explosionerna, gjorde det ont att se dem. Men när jag kommer på besök nu – när jag ser på dem och de ser på mig – så ler de.
Hon minns hur ett av barnen ivrigt ville berätta för henne:
– Dilini, våra sår håller på att läkas!
Nyfiket frågade Dilini dem hur.
– Såren håller på att läkas! upprepade de.
– Jesus har redan ordnat med medicinen.
“Var inte oroliga!”
Söndagen den första juni återvände Open Doors medarbetare Sunil och Liyoni till Zion Church. De berättar att Nerukesh, pojken med skadan i ryggraden, har fått komma hem även om han fortfarande ligger till sängs. Kumaran har börjat tjänstgöra i kyrkan igen. Och de har ordnat med nya motorcyklar till de sex familjer som blev av med sina i explosionerna.
Våra böner kan hjälpa till att läka sår där händer inte kommer åt. När vi besökte Kumaran frågade han oss varför vi hade kommit till Sri Lanka.
– Vi kom hit för att be, svarade min kollega Kien.
– Det är en god kristen gärning. Det är vad folket behöver, sa Kumaran.
Jag tänker på Johannesevangeliet 16:33 där Jesus säger: “Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”
Så låt oss inte vara oroliga. Jesus har besegrat världen, och i Honom är vi inte hjälplösa. Vi kan ropa på vår Abba Fader att ta hand om vår familj i Sri Lanka. Vi kan stå enade med dem. Vi kan be. Vi kan gråta med dem som gråter och vandra tillsammans med dem. Vi kan välja att se den lidande kyrkan som vår familj i en tuff tid. Vägen som ligger framför vår familj i Sri Lanka kommer att vara både lång och svår, men Gud hör sitt folks rop och Han svarar på våra böner när tiden är inne.
Reportaget är skrivet av Tala, Open Doors fältarbetare
Läs mer om bombdåden på Sri Lanka här.
Se vårt bildspel från Sri Lanka här. I bildspelet framförs låten "Det finns ingen som är glömd" av Elin K, till minne av alla kristna som har fallit offer för förföljelse.