Josiah vill få ett slut på våldet

– Här i denna grav finns 22 personer som dödades. Alla var kristna. På samma sätt blev min fru och mina barn dödade. Allt vi vill är att dödandet av kristna i Nigeria och Afrika ska upphöra.
Orden är pastor Josiahs, som drabbades hårt när hans by i Nigeria attackerades 2022.

I en liten by på landsbygden i norra Nigeria står pastor Josiah bredvid sin dotter Salama* vid kanten av en massgrav, där han just har lett byn i en minnesstund för alla som har dött. Massgraven är enkel, vid fälten i byns utkant, markerad i mitten av stenar i form av ett kors.

Josiah och Salama delar de andra bybornas sorg. De har själva förlorat flera familjemedlemmar, på grund av extremisters våld i Afrika söder om Sahara. Hustrun Rebekah och de tre sönerna Rowland, Jonathan och Timothy. Alla fyra dödades inom loppet av några år av militanta fulanier. Josiah börjar berätta om dem.

– Rowland älskade att sjunga i kyrkokören. Oavsett vilken kyrka han gick till, brukade han vara med och sjunga, säger Josiah, samtidigt som han bläddrar bland familjefotografierna.

Han fortsätter att beskriva de andra två pojkarna.
– Jonathan var aldrig lat, han var alltid i gång och gjorde saker. Han var väldigt arbetsvillig. Timothy var en tyst person. Han var alltid lugn och uppfinningsrik.

Stolt över fruns andliga liv
Josiah håller upp ett foto när han börjar prata om sin fru, Rebekah.

– Det här är min favoritbild på min fru och mig tillsammans, det var den första bilden på oss som ett gift par.

Josiah stannar upp och tittar ner på bilden. Efter en lång paus fortsätter han:

– Min fru var en flitig kvinna. Hon var gästvänlig - ingen kom till huset utan att hon tog hand om dem. Hon var omtänksam, så till den grad att hon lät mig vara i centrum i offentligheten medan hon tog hand om vårt hem. Hennes andliga liv gjorde mig stolt. Hennes favoritsång löd: ”Åh Jesus, fridens och vilans brunn. Ditt namn är en tröst för mig. Vilket lidande jag än möter i världen, oavsett vad ont fienden planerar, kommer mitt hjärta inte att störas. För jag finner vila och trygghet i ditt namn.”

Josiah pausar, börjar gråta, och minns sina förlorade familjemedlemmar.

”Jag var maktlös”
Den ödesdigra dagen 28 november 2022 vaknade Josiah av skottlossning utanför huset.

– När min fru hörde skotten sprang hon ut i vardagsrummet. Det var där hon blev skjuten, säger Josiah och fortsätter:

– Jag hörde hela tiden röster på fulani säga: ”Öppna dörren”. När jag gjorde som de sa grep de tag i mina händer, band mig, tog ut mig och lade mig på marken.

Josiahs två söner var redan på marken utanför huset, med händerna bundna. Hans äldsta dotter Salama blev också kidnappad.

– När vi fördes ut ur vårt område hörde jag Rebekah gråta: ”Jag kommer att dö, jag kommer att dö!” Men jag var maktlös; Jag kunde inte göra något.
De tvingades gå genom bushen hela natten, tills de kom fram till militanternas läger vid sjutiden på morgonen.

– Jag tänkte hela tiden på Rebekah. Dog hon? Var hon fortfarande vid liv?

Kyla, matbrist och sjukdomar
Minnena från dagen är fortfarande tydliga för Josiah. När de kom till lägret kom ledaren ut, och sa åt sina krigare att inte slå Josiah, med hänvisning till att han var pastor.

– Jag sa till dem att jag inte skulle rymma, eftersom de hade tagit mina barn också. Under tiden som hade gått hade jag redan bestämt mig för att vad som än skulle komma, skulle jag möta det.

Familjen tillbringade två månader och två veckor i fångenskap, en tid som präglades av stora utmaningar.

– Det var extremt kallt, vi hade brist på mat och vi blev smittade av sjukdomar. På morgonen fick vi bönkakor och det var allt, fram till åttatiden när vi fick majs med soppa. De spred ut det på golvet som om vi var djur. Jag lät mina barn äta och när de var klara tog jag det som var kvar. Alla män var bundna, även när vi sov, berättar Josiah.

Misshandel och trakasserier
Vid ett tillfälle blev Josiahs söner övertalade av några andra fångar att försöka rymma. När de blev upptäckta av extremisterna blev de återigen bundna, den här gången så hårt att blodcirkulationen stannade av.

– Efter tre timmar var en av min sons händer så svullna att han inte kunde äta. Jag var tvungen att mata och tvätta honom, eftersom han inte kunde göra något själv, säger Josia.

Josiah och hans familj mötte inte bara fysisk misshandel från sina fångvaktare, utan blev också trakasserade.

– Kidnapparna hånade oss. De sa: ”Du följer Jesus. Var är Han nu?” De sa att vi borde ansluta oss till dem och tjäna Allah.

”Riktade sina vapen mot mig”
Varje morgon hade kidnapparna koranskola med flickorna i lägret, och de sa att alla skulle behöva lära sig koranen. Det var tydligt att extremisterna var fientliga mot den kristna tron. Även en skenbar bön kunde betyda död.

– Bland oss i fångenskapen fanns det även några muslimer. När det var dags för bön blev de av med sina handbojor för att gå och be, men som kristna fick vi aldrig tillåtelse att göra det, berättar Josiah.

Kidnapparna visste att Josiah var pastor, och reagerade så fort han böjde sitt huvud.

– De riktade sina vapen mot mig. Vi kunde bara be i våra hjärtan. Till och med när en av de kristna dog, och hans familj önskade att jag skulle be, så vägrade kidnapparna.

Skulle hämta lösensumma
I januari berättade kidnapparna för pastor Josiah att de hade skickat ut hans två söner för att hämta lösensumman för dem.

– Jag gav mina söner min matranson den dagen och berättade för dem vem de skulle möta när de kom hem, som skulle hjälpa oss. Kidnapparna cyklade i väg med dem och lämnade platsen. Det var sista gången jag såg dem, minns Josiah.

Så småningom fick Josiah och hans dotter veta att en lösensumma hade betalats ut för dem, tillsammans med den motorcykel som kidnapparna krävde. Kidnapparna lämnade dem vid vägkanten, och Josiah och hans dotter fick börja gå mot sin by.

– Min bror såg oss komma. Han slängde det han transporterade på sin cykel och bar oss tillbaka. Jag frågade honom var mina söner var, men han sa att jag borde vänta tills vi kom hem.

Senare fick Josiah veta att kidnapparna hade dödat hans söner, och att kropparna hade hittats på precis den platsen där han hade frågat sin bror efter dem.

”Frågar Gud: ’Varför’”?
Josiah och Salama fördes till staden Kaduna för att återhämta sig. Medan de var där fick de besked om att Josiahs yngre bror hade blivit dödad. Två och ett halvt år efter kidnappningen, i juli 2025, drabbades familjen återigen av en tragedi. En annan av Josiahs söner, Rowland, kidnappades och dödades, i samband med att han varnade för ytterligare en attack mot deras by.

– Jag kände att världen rasade samman över mig, som om jag var ensam med denna smärta. Jag tänkte hela tiden: ”Varför hände allt detta mig?” När jag minns Rebekah och det goda liv vi hade tillsammans, frågar jag Gud: ”Varför?”

Som församlingsledare vet Josiah att hans frågor är en del av sorgebearbetningen.

– Det är naturligt att man har många funderingar och tankar när något sådant här händer. Och att ifrågasätta Gud, även som predikant; varför Han har låtit det ske, säger Josiah.

Stöd på traumacenter
Tack vare Open Doors understödjare får Josiah och hans dotter hjälp på ett traumacenter i Nigeria. Pastor Josiah får enskild traumabearbetning med Philip*, som ger stöd på ideell basis. Hit till traumacentret kommer varje år tusentals kristna som har utsatts för våldsam förföljelse på grund av sin tro, vilket hjälper dem att börja läka både känslomässigt och andligt.

– Efter att jag blev frisläppt levde jag med ilska och hat. Jag ville strida mot kidnapparna och hämnas för vad de hade gjort mot mig. Jag var traumatiserad, berättar Josiah.

Mängder av saker runt omkring honom riskerar fortfarande att utlösa en stressreaktion.

– Ibland hoppar mitt hjärta fortfarande över ett slag när jag hör ett högt ljud, förklarar han.

Traumastödet har betytt mycket för hans rehabilitering.

– Om jag inte hade kommit hit för traumavård hade destruktiva tankar fyllt mitt huvud, men efter min tid på traumacentret mår jag mycket bättre, och jag har nu frid i mitt hjärta. Gråten har blivit en del av mig - det är det största jag tagit med mig härifrån - att gråt hjälper dig att släppa smärtan.

För Josiah har undervisningen om förlåtelse varit en viktig pusselbit i traumabearbetningen. Han insåg att utan Guds hjälp är det nästintill omöjligt att förlåta.

– Förlåtelse har hjälpt mig att bli fri från bitterheten och hatet, och jag har förlåtit [gärningsmännen, red. anm.]. Jag kan nu interagera med vanliga fulani i min by, eftersom det inte är alla som är inblandade i [våldet, red. anm.]. Och nu, när jag ser militanta fulanier, ber jag att Gud ska förlåta dem och hjälpa dem att öppna deras ögon, för på det sätt som djävulen kontrollerar dem på, vet de inte vad de gör. Jag ber att Gud ska dra dem till sig och göra dem till människor som predikar evangeliet, säger Josiah.

Uppmuntrar till att sörja
Det Josiah har lärt sig på traumacentret för han nu vidare till andra, som också har själsliga sår.

– Genom att komma hit har jag blivit utrustad i mitt arbete. Det har hjälpt mig att ta mig an mitt arbete med frimodighet - det har stärkt och uppmuntrat mig. Om jag inte hade kommit hit, skulle jag inte ha den starka viljan att fortsätta. Jag skulle ha gett upp för att jag var förkrossad, utan hopp. Jag tänkte: ”Är det så här min tjänst slutar, med svårigheter?”

Josiah berättar att han har kunnat använda undervisningen om förlåtelse i samtal med församlingsmedlemmar och i sina predikningar. I dag uppmuntrar han medlemmar att sörja och ge utlopp för det, i stället för att försöka få dem att stoppa undan känslorna. Men samtidigt som han ger uttryck för en positiv framåtanda, finns också en medvetenhet om de risker han som pastor fortfarande står inför.

– Vi måste vara förberedda, eftersom attacker kan hända igen. Även om de kommer och tar mig nu, följer jag antingen med dem eller så gör de sitt värsta – jag har bestämt det i mitt hjärta.

Tusentals kristna dödas
Den verklighet som Josiah befinner sig i delar han med miljontals andra kristna i norra Nigeria, och även i andra delar av Afrika söder om Sahara. Kristna utgör en måltavla för våldsamma attacker, och år 2025** dödades 4 491 kristna för sin tros skull i regionen, majoriteten av dem i Nigeria.

– Enligt min uppfattning attackerar de oss på grund av vår religion. När jag kidnappades var det tydligt genom de frågor kidnapparna ställde, att de var ute just efter mig, slår Josiah fast.

Han tror att han och hans familj blev tagna för lösensumman, och på grund av deras religion.

– När de tar en pastor är deras inställning att kyrkan kommer att betala för din frigivning. De vill att vi ska förbli fattiga. Det finns en [kristen] by som militanta tog över, och de har gjort folket där till sina slavar, så till den grad att samhället inte får mat utan att krigarna förser dem, förklarar Josiah.

”Vissa förlorar sin tro”
I linje med tusentals kyrkoledare i Afrika söder om Sahara betonar pastor Josiah vikten av att be och agera för kyrkans framtid.

– Vi behöver be för kristna, som möter så många svårigheter. Kristna befinner sig i situationer där de inte har något val. En man som kidnappades tillsammans med oss grät och sa att han skulle förneka Kristus, att han skulle börja dyrka Allah, säger Josiah.

Han förklarar att förföljelsen får så många olika konsekvenser.

– Vissa blir dödade, medan andra utsätts för lidande. Jag känner till många församlingar där de inte längre tillber, eftersom kyrkobyggnaderna har förstörts. De vars hus förstörs i attacker måste lämna sina hem och försöka börja om någon annanstans på nytt. På grund av detta har några av våra barn flyttat till städerna och tappar färdriktningen i livet. Några hamnat i fattigdom, och deras fruar har lämnat dem. Vissa håller på att förlora sin tro. Och vissa misströstar när lidandet kommer - de känner att livet är över, att det inte finns något hopp alls.

Uppmanar till förbön
Tack vare Gud och Open Doors understödjare finns det hopp för förföljda kristna i Nigeria och i hela regionen, mitt i våldet.

– Mina bröder i Kristus, jag vill tacka er för det stöd ni har gett för att hjälpa dem som går igenom förföljelser och svårigheter. Vi säger stort tack. Vi ser förändringar och Guds kraft i form av era böner och hjälp på många sätt. Jag är glad för det ni gör, säger Josiah.

Han har ett särskilt budskap till alla som har bett och fortsätter att be för Afrika söder om Sahara:

– De som ber, tro inte att era böner inte betyder något – det gör de. Genom dem har jag förstått kärleken mellan kristna. Böner når vart som helst. För genom bön kunde jag fly från bushen. Jag såg djävulens öga mot öga, men de troendes böner fick mig att komma fram. Det finns kraft i bön. Så jag vädjar och ber att ni ska fortsätta stötta genom förbön och hjälp.

Och behovet av praktiskt stöd, inklusive den traumavård han och hans dotter fick, är fortsatt stort.

– Det finns fortfarande många som behöver hjälp. För en del handlar det om mat och skydd. För en del är det skolavgifter för deras barn. Och för en del handlar det om att kallas och utrustas av den Helige Ande. För dem som inte har något hopp i livet finns ett behov av helande från trauma.

Vill ge vidare traumastödet till andra
För att ta traumavården till sin egen by har Josiah bett sin traumavårdare, Philip, att besöka hans by, för att hjälpa honom att ge traumavård till de många i hans församling som också är traumatiserade. På så sätt kan den hjälp som betydde mycket för Josiah nå många fler som behöver stöd. Men Josiah vet samtidigt att så länge han leder en kyrka förblir han en måltavla. Han ber därför om förbön.

– I bushen trodde jag att det var över för mig, så när jag kom ut ur fångenskap kände jag att Gud ännu inte var klar med mig. Genom Guds nåd lever jag fortfarande. Amuletter skyddar mig inte, vapen räddar mig inte. Det är Gud som skyddar mig. Be att Gud ska ge mig styrkan att fullborda de löften jag har gett, för evangeliets verk. Jag har hållit fast vid Guds ord sedan jag kom ut ur kidnappningen och svor en ed att fortsätta predika Guds ord. Men jag behöver förbön, så att jag håller fast vid att uppfylla Guds kallelse i mitt liv, avslutar han.
*Namnet är ändrat av säkerhetsskäl.
**Enligt statistiken för World Watch List 2026.