4 minuter lÀstid
KÀnsliga lÀsare varnas. Reportaget innehÄller beskrivningar av vÄld.
GÀrningsmÀnnens ord Àr fortfarande glasklara för Asabe. De frÄgade hÄnfullt var hennes Gud befann sig, innan de dödade fyra personer i hennes familj. I dag, ett och ett halvt Är efter morden, hittar hon kraft i sin tro och i sin lilla dotter, som ocksÄ överlevde attacken.
Runt midnatt den 14 april 2025 attackerades Asabes by i delstaten Plateau i centrala Nigeria. Asabe och hennes barn lÄg och sov nÀr de vaknade av ljudet av skottlossning. Dörren öppnades och militanta fulanier kom in. Asabe berÀttar att de sa: "Var Àr er Gud? Han borde komma ner sÄ att vi dödar Honom innan vi dödar er, hans efterföljare."
â De tog min son, Jerry. Han var 14 Ă„r gammal... de slaktade honom som ett djur. Sedan tog de James och Jacob, sĂ€ger Asobe.
Sönerna, bara tio och tvÄ Är gamla, brÀndes levande.
LÀmnade att bli innebrÀnda
Asabe*, hennes dotter Joanna och hennes svÀrmor barrikaderade sig i badrummet, medvetna om att sÄ fort de klev ut skulle mÀnnen döda dem. Asabes make, Moses, gömde sig i taket. Angriparna plundrade vÀrdesaker, satte eld pÄ huset och lÀmnade Asabe och hennes kvarvarande familj att bli innebrÀnda.
VĂ€rmen frĂ„n lĂ„gorna blev outhĂ€rdlig. Asabe bestĂ€mde sig för att ta risken och fly, Ă€ven om det innebar att bli skjuten. Med hjĂ€lp av grannar kom de ut, men Moses hade livshotande skador och dog senare pĂ„ sjukhus. Ăven Asabe behövde föras till sjukhus för brĂ€nnskador, men vĂ€grade först och tog sig tillbaka till hemmet för att se sina söner.
â De hade huggit Jerry med machete och delat hans huvud i tre delar. James och Jacob tĂ€ckte de dem med klĂ€der och tĂ€nde eld pĂ„ dem.
James kropp var oigenkÀnnlig.
Missade begravningen
Sorgen har varit mycket tung för Asabe.Hon var inte tillrÀckligt stark för att kunna delta i begravningen, vilket tillsammans med det faktum att hon aldrig sÄg kropparna efter sin make och sin son James, har gjort traumat extra svÄrt. Det finns heller inga fysiska minnen kvar efter maken och sönerna, eftersom allt förstördes i branden.
Mitt i sorgen har Joanna, Asabes dotter, har varit en kÀlla till tröst. Trots att hon bara Àr sex Är gammal pÄminner den lilla flickan sin mamma om Guds rÀttvisa och eviga perspektiv.
â Joanna sĂ€ger till mig: âDet kommer en dag dĂ„ Gud ska samla de onda och straffa demâ, berĂ€ttar Asabe och fortsĂ€tter:
â Vi har blivit rĂ€ddade, och jag kommer en dag att fĂ„ se hennes pappa och hennes syskon igen.
Depression och högt blodtryck
Tron till trots har ÄterhÀmtningen varit tuff, och Asabe har drabbats av en svÄr depression och högt blodtryck. Det fanns till och med tillfÀllen dÄ Asabe tÀnkte pÄ att ta sitt liv. Men sex mÄnader efter attacken bjöd Open Doors lokala partners in Asabe att delta i ett traumavÄrdsprogram. Det, tillsammans med församlingsgemenskapen och Guds ord, har hjÀlpt Asabe vidare.
â NĂ€r jag befann mig i denna svĂ„ra situation gick jag tillbaka för att studera Skrifterna och [fann styrka] i Jobs bok. Jag lĂ€ste kapitel ett och stannade vid kapitel tre. Det jag lĂ€rde mig av dessa verser Ă€r att Gud Ă€r den som ger allt, och Han Ă€r den som tar tillbaka dem nĂ€r Han anser det lĂ€mpligt.
âGud har sagt att jag ska förlĂ„taâ
Efter att ha fÄtt traumavÄrd kunde Asabe genomföra det hÄrda arbetet med att förlÄta gÀrningsmÀnnen, och Àlska fulanierna runt omkring henne. Den senaste julen gav ett tillfÀlle till praktisk handling, dÄ hon hörde hur en man i hennes by ropade Ät sex fulanikvinnor som passerade.
â Varje gĂ„ng kristna ser fulani tror de att de Ă€r dĂ€r för att stĂ€lla till med problem, förklarar Asabe.
Hon bad mannen sÀga till kvinnorna att komma till henne, och de satte sig ner tillsammans.
â Den dagen gav jag dem mat, och de Ă„t. Jag knöt ocksĂ„ chin-chin (ett nigerianskt kex som delas under jul) i en pĂ„se och gav den till dem eftersom Gud har sagt att jag ska förlĂ„ta dem.
Asabe vÀdjar om fortsatt förbön för sig och sin lilla dotter. Hon har Àven en Àldre dotter som Àr gift.
â Var med mig i bön, för ibland Ă„terupplever jag [attacken] och det kĂ€nns som om det hĂ€nde i dag, och jag börjar grĂ„ta igen.