Du är offline. Det här är en skrivskyddad version av sidan.
Somayeh* och hennes man var troende muslimer. Somayeh gjorde allt hon förväntades som en trogen efterföljare till Allah, som att utmana kristendomen, men ändå var det något som kändes fel. Så när hennes kristna vän bjöd med henne till kyrkan, bestämde hon sig för att se vad kristendom handlade om – och bevisa för sin vän och för sig själv att det var hädelse att tro på Jesus som Guds son.
Men i samma ögonblick som hon klev in i kyrkan förvandlades Somayehs hjärta.
– Guds närvaro var överväldigande. Det var allt som jag hade längtat efter att känna i mina böner, men aldrig tidigare hade känt.
Den dagen öppnade Somayeh sitt hjärta för Jesus.
– När jag gick ut ur kyrkan kände jag mig som en fågel som hade släppts ut ur en bur.
Släktingar flyttade: Marken oren
Inte långt efter att Somayeh hade omfamnat sin nyfunna tro började pressen på hemmaplan.
– Min man blev rasande när han fick reda på att jag hade blivit kristen, säger hon.
Somayehs släkt blev också mycket upprörda och klippte banden med henne.
– Mina släktingar sålde sitt hem i vårt kvarter och gav sig av med motiveringen att "den här marken har blivit oren". De ville inte ha något med mig att göra längre.
Så småningom fick Somayeh och hennes man en son och en dotter, men maken fortsatte att behandla henne illa.
– En dag hittade han min bibel och rev sönder den framför ögonen på mig. En annan gång rev han sönder min födelseattest. Jag grät så mycket den dagen, minns Somayeh.
Mitt i oron upplevde hon hur Gud kom med tröst.
– Mitt i tårarna hörde jag en röst säga: ”Ditt namn är skrivet i Livets bok”, och de orden gav mig styrka att fortsätta, säger hon.
"Ett bälte piskade min kropp"
I takt med att deras barn växte upp eskalerade trakasserierna från Somayehs make till fysiskt våld.
– En dag kom han hem och hittade min bibel igen, säger hon, och fortsätter berätta:
– Han tog av sig bältet och började slå mig. Men när han slog mig kände jag något mirakulöst. Det var som om smärtan inte var min egen.
Situationen påminde Somayeh om hur Daniel klarade sig undan lejonen, och hur Sadrak, Mesak och Abed-Nego överlevde den brinnande ugnen.
– Jag hade hört talas om de här sakerna, men jag trodde aldrig att jag själv skulle få uppleva något liknande. Ett bälte piskade min kropp, men jag kände ingen smärta. Jesus höll om mig, och det var han som blev slagen i stället för mig. I de stunderna växte min tro hundrafalt.
Polisen hittade inte böckerna
Förföljelsen stannar inte i hemmet som kristen i Iran, utan även ute i samhället behöver man ständigt vara på sin vakt.
– Jag kunde bara gå i kyrkan en gång i månaden, och till och med det enda mötet var en risk, säger Somayeh.
Vid ett tillfälle blev hon angiven av en släkting till myndigheterna. Några dagar senare dök säkerhetspolisen upp hemma hos Somayeh.
– Jag satt i min bil när de stoppade mig och gjorde en grundlig genomsökning. Hela min kropp skakade, men Gud skyddade mig, igen.
Polisen hittade inte de två kartonger med kristna böcker som fanns gömda i källaren.
– Varje gång något sådant hände visste jag att Guds hand vilade över mig, säger hon.
Trots alla risker fortsatte Somayeh att dela med sig av sin tro.
– Först var jag rädd. Min man hade hotat att döda mig om jag predikade evangeliet. Men jag kunde inte vara tyst.
Påtvingad flytt vändes till gott
För att tvinga bort Somayeh från församlingen sålde hennes man deras hus och flyttade familjen till en ny stad. Somayeh kände sig upprörd och förvirrad.
– Jag bad och frågade Gud: ”Varför förde du mig hit? Jag hade redan svårt att komma till kyrkan, och nu är jag så långt borta att jag inte kan gå alls. Varför?"
En dag när hon brottades med de här frågorna kände hon återigen hur Gud talade till hennes hjärta: "Jag vill bygga en kyrka här i den här staden". Somayeh blev förvånad och tyckte idén verkade omöjlig, med tanke på hennes make. Men hon bad: ”Du är verkligen Gud, och om du säger till mig att du vill bygga en kyrka här och föra människor till mig, då kommer jag att svara. Jag är redo.”
Somayeh fick så småningom se hur Gud verkade på ett sätt som inte var något annat än mirakulöst. Hennes modiga trofasthet bar frukt.
– I början var det bara några få som träffades i hemlighet, och kort därefter växte vi till en husförsamling med över 30 medlemmar, säger hon.
När människor kom till tro tog Somayeh ansvar för deras andliga utveckling.
– Under den tiden brukade jag arbeta hemifrån, så om min man kom förbi presenterade jag [dem] som mina kunder för att undvika konflikter, både för mig och för dem.
"Vi använde kodord"
De troende visste att de var tvungna att vara försiktiga. Att lämna islam i Iran kan innebära övervakning, arrestering och fängelse.
– När vi träffades nämnde vi aldrig våra mötesplatser över telefon – vi använde kodord och var extremt försiktiga. Alla telefoner var tvungna att stängas av, och vi tog till och med bort batterierna för att inte kunna bli spårade.
Somayeh vägledde 15 kristna kvinnor, fostrade dem och hjälpte dem att växa i sin tro.
– Vi upplevde mirakel med oss och med människor runt omkring oss! Att se kyrkan växa var ett av de största glädjeämnena i mitt liv.
Men så en dag hände det som hon hade fruktat för.
– Jag fick ett samtal från underrättelsetjänsten där de gav mig all sin information om mig och sa: "Vi ses snart". Jag var livrädd, både för underrättelsetjänsten och för min man som också hotade mig.
Somayeh och hennes dotter flydde till ett annat land, samtidigt som hennes son var tvungen att stanna kvar i Iran på grund av sin militärtjänstgöring. I dag betjänar Somayeh kristna i Iran online. Hon själv utrustas genom ledarskapsutbildningar, som arrangeras av Open Doors samarbetspartner.
– Jag har lärt mig så mycket av de här utbildningarna och fördjupat min förståelse av Guds ord. Jag är verkligen tacksam från djupet av mitt hjärta till dem som stödjer dessa seminarier och gör dem möjliga. Tack.
*Namnet och vissa detaljer har ändrats av säkerhetsskäl.
