den 5 april 2020
För några år sedan besökte jag Nigeria och en av provinserna i norr som tillämpar Sharia-lagstiftning. Vi åkte till en av de värsta platserna i hela landet, där kristna har massakrerats i stor skala. Pastorn på orten berättade att: ”Det var här allt började och under åren har tusentals kristna dödats. Vi har tappat räkningen”. Pastorn betonade att provinsledningen inte gjort något åt de kristnas utsatthet och att de inte heller kan förvänta sig något skydd i framtiden. Hela omgivningen har tydligt kommunicerat att den kristna närvaron inte är önskvärd. Ändå stannar de kvar.
Vi var tre personer från Open Doors som åkte dit för att göra hembesök hos kristna änkor och lyssna till deras berättelser. Tre personer från några av världens mest trygga och välbärgade länder. Tre män som inom ett par dagar åter kommer att vara i säkerhet hos sina fruar och familjer.
Vad säger man till en kvinna vars make blivit brutalt mördad av Boko Haram? Vad säger man till en kvinna vars liv har slagits i spillror med nio barn att försörja? Vad säger man till en kvinna som bor i en kultur där brudpriset för en tilltänkt hustru motsvarar en dagsinkomst för oss som är på besök? Få gånger i livet har jag känt mig så otillräcklig som i mötet med dessa änkor. Trots att olikheterna oss emellan knappast kunde varit större, möts våra blickar och vi ser Kristus i varandra. En makalös känsla av samhörighet uppstår då himlen öppnar sig och tiden står still. Vi kan umgås som bröder och systrar. Så småningom lämnar vi platsen stärkta i kallelsen att: ”Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt” (Jes. 1:17).
Jag har alltid förundrats över den självklara känslan av släktskap som finns mellan oss kristna, oavsett vart i världen man vänder sig. Nigeria var inget undantag.
Peter Paulsson
Generalsekreterare
Open Doors Sverige
Foto: Kvinnorna på bilden har ingen koppling till kvinnorna i texten.
