Den 16 juni 2023 attackerade beväpnade män ett skolinternat i Mpondwe i västra Uganda. I attacken dödades 42 personer, däribland 37 elever från Lhubiriha Secondary School. Så gott som alla elever på skolan kom från kristna familjer. Gäringsmännen misstänks ha kopplingar till den islamistiska extremistgruppen Allied Democratic Forces (ADF), enligt uppgifter från den ugandiska armén strax efter dådet.

Sedan attacken mot högstadieskolan i Mpondwe tidigare i år har områdets kristna försökt få livet att gå vidare, men för många är det svårt. Extra tufft blir det för de anhöriga till de elva elever som fortfarande saknas efter attacken. Smärtan och ovissheten har tagit hårt på dessa familjer.

Traumavård för nära anhöriga

I mitten av oktober reste Open Doors samarbetspartner tillbaka till Mpondwe, för att uppmuntra kristna familjer och erbjuda traumavård. Under det tre dagar långa traumavårdsprogrammet fick 37 personer traumavård. Av dem var 33 vuxna, 2 ungdomar och 2 barn. Alla 37 deltagare är nära släkt med offren i attacken i juni.

En av de kristna som deltog var Sylvia, 41 år. Hennes man Zephanas var säkerhetsvakt natten då attacken skedde, och var en av dem som dödades. Sylvia förlorade även ett av sina barn. Livet har inte varit lätt sedan dådet. Sylvia sörjer sin makes och sons död, samtidigt som hon försöker försörja och ta hand om de barn hon har kvar.

– Be till Gud att jag ska orka ta hand om mina andra barn och att jag ska kunna arbeta. Just nu är jag bara hemma... Det är svårt för mig att gå upp på morgonen eftersom jag har tappat hoppet. Jag känner att min kropp inte har någon energi, säger hon.

Dag för dag under traumabehandlingen mådde Sylvia lite bättre. Men bearbetningen och återhämtningen behöver få ta sin tid och Sylvia, liksom många andra föräldrar, kommer att behöva fortsatt känslomässigt och andligt stöd från andra kristna.

Sonen saknas fortfarande

En annan deltagare var Kules, 45 år, vars 15-årige son är en av dem som fortfarande saknas.

– Jag har ingen frid hemma eftersom jag kommer ihåg vad han brukade göra. Efter skolan matade han sina djur och arbetade i sitt lilla trädgårdsland här hemma... Dessa minnen av honom är alltid närvarande. Jag har ingen frid, säger han, och fortsätter:

– Må Gud öppna en väg för oss, så att jag får se mitt barn, död eller levande. Jag ber alla syskon att stötta oss i förbön, be att Gud ska bereda en väg. Det kan vara omöjligt för människan, men för Gud är allting möjligt.

Omsorgen om varandra ett vittnesbörd

Under de senaste månaderna har den kristna gemenskapen i Mpondwe varit ett vittnesbörd för andra. Samtidigt som de sörjer, gråter och ifrågasätter den lott som har getts till dem, har de också tagit tid för att glädjas i Herren, påminna sig själva om vem han är och om de löften som han har gett.

I slutet av det tre dagar långa traumavårdsprogrammet sjunger deltagarna tillsammans: "Jag vill sjunga till Herren Jesus eftersom han har sett oss. Jag vill sjunga till Herren, för han har sett oss. Han har sett oss. Han har sett oss..."

En av deltagarna berättar:

– Jag har inte känt mig så här tröstad sedan jag förlorade mitt barn.

Tack vare Open Doors understödjare kan kristna i Afrika söder om Sahara få emotionell och andlig vård, som till exempel traumavård.