EVENTUELL BILDUNDERTEXT TILL TOPPBILD

På Kuba är det mer än ett kall att vara pastor – det är en handling av tyst motstånd. I över 16 år har Otoniel levt ett liv präglat av tro, uppoffringar och ständiga risker, i ett land där materiell fattigdom och religiöst förtryck formar vardagen.

Otoniel* växte inte upp i ett kristet hem. Redan som ung lärde han sig att troende var statens fiender. Han möttes av detta budskap överallt - i skolan, på gatorna, i statliga tv-sändningar och till och med i vardagliga samtal. I hans familj och sociala sammanhang ansågs kristna vara farliga och upproriska.

– Att vara kristen betydde att du var bland de sämsta i samhället, säger Otoniel.

På 1980-talet styrde kommunistisk ideologi varje del av det kubanska livet. Skolor glorifierade staten, och att ifrågasätta systemet – särskilt ur ett religiöst perspektiv – innebar kännbara konsekvenser.

– Du kunde inte ens kunna äga en bibel. Om folk fick reda på att du var kristen, riskerade du att bli slagen av dina klasskamrater, utan att någon lärare ingrep. Vissa studenter blev avstängda eller nekades inträde till universitetet enbart på grund av deras tro, berättar Otoniel.

Det var den världsuppfattning Otoniel hade – tills en lågmäld klasskamrat utmanade den.

"Som om någon tände ett ljus"
Otoniel gick på en collegeförberedande skola, långt hemifrån, och kände sig isolerad och vilse. Han delade bostad med vuxna som hånade tron och levde ett utsvävande liv. Men livet förändrades, när en elev vid namn Fabricio* delade evangeliet med honom.

– Det var ett kort, enkelt samtal, men det var som om någon tände ett ljus. Det ögonblicket förändrade allt. Jag insåg att jag inte var ensam. Gud var med mig, förklarar Otoniel.

Uppmuntrad av sin nya vän började Otoniel läsa Bibeln och i hemlighet gå i kyrkan. Men att säga ja till Jesus hade ett pris.

– Mina första år som kristen var otroligt svåra. Min tro var ny, och det sociala trycket var knäckande.

En dag hittade en militärofficer hans bibel.

– Jag var livrädd, men jag förnekade det inte. Jag sa: "Den är min". De tog den och hotade mig. Den erfarenheten stärkte mig. Det var början på en djupare relation med Gud, säger Otoniel.

Läste Bibeln på toaletten
Trots riskerna lyckades han och Fabricio hitta vägar att växa i sin tro. De läste Skriften på toaletter sent på kvällen. De smög ut från universitetsområdet för att delta i hemliga gudstjänster, och återvände före soluppgången.

– Det var både tro och strategi, konstaterar Otoniel.

Allt eftersom Otoniels tro mognade, blev meningen med hans liv tydligare.

– Min vän hjälpte mig att förstå att ära Kristus står över allt. Det var det jag ville göra med mitt liv, säger Otoniel.

Blev föreståndare 2023
Under sina studier i pedagogik började han arbeta som regional kyrkoledare. Efter examen tackade han ja till en tjänst som assisterande pastor. I över 16 år tjänade han troget. Sedan, 2023, kom en avgörande möjlighet: Att leda en liten församling som föreståndare.

– Jag var exalterad. Jag bad aldrig om att få leda en kyrka, men jag hade alltid längtat efter att tjäna fullt ut. Det kändes som en bön som hade besvarats, säger Otoniel.

Alla var inte lika positiva. Hans familj var emot hans tjänst.

– De förstod inte varför jag skulle lämna en heltidskarriär för en församlingstjänst. De förstod inte min tro eller mitt kall. Och ärligt talat, jag kände också tvivel. Att släppa taget om tryggheten var inte lätt. I flera veckor bad jag om bekräftelse, berättar Otoniel.

Pastorer är stigmatiserade
I Kuba medför en heltidstjänst i församling stora utmaningar. Enligt en rapport från Kubanska observatoriet för mänskliga rättigheter 2024 lever mer än 90 procent av befolkningen i extrem fattigdom. Kyrkor är sällan självförsörjande. De flesta pastorer måste ta extra jobb för att försörja sina familjer och församlingar. Att arbeta som pastor här innebär även ett stigma.

– Folk ser oss som lata eller outbildade. I årtionden har det kubanska politiska systemet arbetat hårt för att misskreditera pastorer och framställa oss som oviktiga, förklarar Otoniel.

Han medger att beslutet var skrämmande.

– Självklart var jag rädd. Jag fruktade att svika Gud, att inte vara tillräckligt bra – och att ge upp något som redan fungerade bra i mitt liv. Men Psaltaren 16:5 blev ett ankare för mig: "Herren är min lott och min bägare; Du tryggar min arvedel".

Uppmanades satsa på barnen
Kuba befinner sig i dag i en ekonomisk kris. Den oberoende Kuba-baserade organisationen Food Monitor Program rapporterar att nästan 97 procent av kubanerna har svårt att få tillgång till mat. De flesta familjer konsumerar bara 20–30 procent av det dagliga kaloriintaget som rekommenderas av Världshälsoorganisationen. En av fyra kubaner har nyligen gått och lagt sig utan middag. Endast 6 procent av spädbarnen har tillgång till mjölkpulver. Vissa områden har bara tillgång till elektricitet fem timmar om dagen.

– Vi har ingen gas att laga mat med. Strömavbrotten är konstanta. Maten är knapp och priserna är orimligt höga. Att försöka driva kyrkans utåtriktade verksamhet med de här behoven och ha så få resurser känns nästan omöjligt, säger Ontoniel.

Ändå, mitt i kampen, gav Gud Otoniel ett tydligt fokus: Investera i barnen.

– Jesus sa: "Låt de små barnen komma till mig", och jag tog det som en direkt uppmaning. Om barn betyder något för Kristus, måste de betyda något för kyrkan.

Med minimala resurser började han återuppbygga barnverksamheten – startade upp söndagsskolan på nytt, bildade ungdomskörer och organiserade sommarläger.

– Trots allt har vår barnverksamhet blivit starkare – till Guds ära. Vi planterar evangeliets frön i nästa generation, och det ger oss hopp, säger han.

Fick besök av kommunistpartiet
Att stå upp för evangeliets sanning i Kuba kan vara farligt – särskilt när det går emot regimens officiella berättelse.

I början av 2025, under en offentlig barnsamling, la Otoniel märke till en främling i närheten som tyst tittade på, tog bilder och filmade. Några dagar senare besökte en tjänsteman från det lokala kommunistpartiet kyrkan.

– Det var då jag visste. Vi hade dragit till oss regimens uppmärksamhet.

Tjänstemannen varnade för att en regeringsrepresentant snart skulle besöka dem. Rädslan satte in, inte minst eftersom Otoniel vid det här laget hade hunnit bilda familj.

– Jag var rädd. Men det som verkligen knäckte mig var att se oron hos min fru och mina döttrar. De var skakade, säger han.

Varnades för att söka tillstånd
Varningarna som kom är inte tomma hot. Kuba är på plats 24 på World Watch List 2026, listan över de 50 där förföljelsen mot kristna är störst, vilket gör det till det mest fientliga landet för kristna i Latinamerika. Mellan 2024 och 2025 fanns det 258 dokumenterade fall av förföljelse, inklusive kyrkonedstängningar, övervakning, godtyckliga gripanden och fängslande.

Som väntat anlände en regeringsföreträdare till Otoniels kyrka några dagar efter att tjänstemannen hade varit där.

– Hon ställde många frågor – om vem som äger byggnaden, hur ofta vi håller gudstjänster, vilka dagar, vilka tider. Hon varnade oss till och med för att be om tillstånd för framtida utomhusevenemang, om vi ville undvika problem, säger Otoniel.

Det var inget officiellt förhör – men budskapet var glasklart: Du är övervakad.

Strax därefter delade en församlingsmedlem—ovetande om situationen—en vers med Otoniel: "Om någon angriper dig kommer det inte från mig, den som angriper dig ska falla för dig". (Jesaja 54:15). Det kändes som gudomlig trygghet för Otoniel.

Han förklarar att kontrollerna beror på en oro hos regimen.

– Kyrkor som evangeliserar och betjänar sina samhällen ses som ett hot eftersom de kan mobilisera människor – och det är inget som detta system accepterar.

Även om tjänstemännen inte har kommit tillbaka till Ontoniels kyrka, kvarstår pressen.

Fick stöd av Open Doors partners
Våren 2025 fick Open Doors partners kontakt med Otoniel under ett besök i lokala kyrkor. Tajmingen kunde inte ha varit bättre.

– De bad med oss och erbjöd andligt stöd. När de såg hur akut vi behövde hjälp, ingrep de, berättar Otoniel.

Våra partners gav akut ekonomiskt stöd för att hjälpa till att försörja både Otoniels familj och kyrkan.

– Vi kämpade. Det fanns inte tillräckligt med pengar för att laga mat åt kyrkan—eller ens till vår egen familj.

Han berättar att stödet han fick var ett bönesvar för honom.

– Det gjorde att vi kunde fokusera på vår uppgift, hantera våra resurser klokare och komma ihåg att vi inte var ensamma.

Men för Otoniel var det andliga stödet lika viktigt som det materiella stödet.

– Tack för att ni bryr er om kyrkan i vårt land, för att ni bryr er om våra pastorer – och för att ni arbetar för Herrens verk. Till er som stödjer denna verksamhet: Tack. Du är nu en del av det pastorala arbetet på Kuba.

Vågar inte bli intervjuad öppet
Otoniel har valt att dela sin berättelse skriftligt, genom en betrodd mellanhand. Riskerna med att tala öppet är helt enkelt för stora. I sitt brev beskriver han inte bara regeringens påtryckningar utan även de dagliga svårigheterna i ett kristet arbete i ett kollapsande system.

– Vi saknar grundläggande verktyg – lärjungaskapsmaterial, häften, till och med saker som stolar, whiteboards och ljudutrustning, säger han.

Men den större utmaningen, menar han, är andlig.

– Det svåraste är att uppmuntra en trött kyrka – en kyrka som möter kris, förlust och desillusionering.

"Vi går i takt med Guds vilja"
Trots svårigheterna har Otoniel inte förlorat hoppet.

– Jag tror att vi lever i ett avgörande ögonblick i vårt lands historia. Bara en väckelse från Gud kan ge den förnyelse vi behöver. Så vi ber för kyrkan på Kuba.

Han uppmanar särskilt till förbön för bland annat församlingsledarnas uppgift.

– Be för vårt pastorala arbete, för min familj, för de unga – för frimodighet i gatuevangelisation och predikan av evangeliet.

Otoniels historia är inte unik. Det speglar verkligheten som hundratals pastorer över hela Kuba står inför—övervakning, restriktioner, tuff ekonomi och en orubblighet i sitt kall.

– Vi går i takt med Guds vilja. Och även om det kostar – är det värt det, säger han.

*Namnet är ändrat av säkerhetsskäl.