Förödelse i Saint Elias-kyrkan i Damaskus, efter bombdådet den 22 juni.

Den 22 juni skakades Syrien av en attack mot en kyrka, då en självmordsbombare sköt mot gudstjänstdeltagarna innan han sprängde sig själv. Open Doors har kontakt med Juliette, en kristen kvinna från landet, som här berättar om hur dådet påverkade de kristna och den första tiden efteråt.

"Rädsla och en osäker framtid har länge dominerat tankarna och samtalen bland de kristna, särskilt utifrån den nya regeringens bakgrund. Söndagen den 22 juni förkroppsligades denna rädsla till en fruktansvärd verklighet i Saint Elias-kyrkan i Damaskus. Samma dag som den grekisk-ortodoxa kyrkan uppmärksammar minnet av alla heliga i Antiokia, 'slog ondskans förrädiska hand till, i jakt på våra och våra älskades liv', som en kyrka uttryckte det.

Nyheten om attacken spred sig snabbt. Jag kunde inte tro att det var sant förrän jag såg meddelandet på kyrkans hemsida. Jag kände rädsla och mina ögon fylldes med tårar. Jag kände mig hjälplös och började tänka på vad vi skulle ha gjort om det hade hänt i vår kyrka. En beväpnad självmordsbombare gick in i kyrkan och sköt människorna i entrén. De unga männen Jiries, Bishara och Boutros såg han komma in och kastade sig över honom för att stoppa honom. De var beredda att slitas i stycken, för att rädda så många som möjligt. Dessa hjältar offrade sina liv för att skydda de cirka 250 personer som befann sig inne i kyrkan.

I dådet dödades 22 martyrer, 13 personer fick livshotande skador och 53 skadades allvarligt. Två av de skadade avled senare till följd av sina skador.

Människor från hela Damaskus skyndade för att hjälpa till efter explosionen och rädda de skadade. Sjukhusen fylldes snart och S:t Josefs kyrkas klinik tog emot dem som hade lindriga skador och gav dem första hjälpen.

Tidigt nästa morgon skyndade ungdomar till kyrkan för att städa den, så att bön kunde hållas dagen efter attacken.

Gatorna fylldes av demonstranter som ropade: 'Hur vacker är inte döden på korsets trä!' Genom detta uttryckte de en beredskap för att bli martyrer för sin kristna tro. Kristna i Syrien har alltid varit ståndaktiga i sin tro, och denna svåra prövning har gjort solidariteten mellan kristna extra tydlig.

Ytterligare en dag senare, klockan 6 på morgonen, organiserade varje provins i Syrien bön för martyrerna. Det anordnades bön även i den drabbade kyrkan Sankt Elias. Människor samlades, tände ljus, bad och sökte Guds barmhärtighet och beskydd.

Jag anslöt mig till bönen i Aleppo, eftersom bönen var det enda vi hade kvar. Kyrkan var överfull av människor som sökte tröst för offrens själar och framförde sina kondoleanser till deras sörjande familjer. Man kunde se sorgen i gudstjänstbesökarnas ögon, och tårar som uttryckte en sorg blandad med rädsla och frågor inför framtiden. En kristen kvinna sa till mig: 'Rädslan inom mig är konstant... Döden känns närmare än jag någonsin har kunnat föreställa mig.’

Nästa dag var det begravning för martyrerna och hundratals människor kom för att framföra sina kondoleanser. Martyrerna kom från olika områden i Syrien, en del av dem var ursprungligen från Damaskus och ytterligare sex från Suwayda och två från landsbygden runt Homs. I sin predikan satte patriarken ord på det som alla kristna bar på i sina hjärtan. Han representerade all den smärta vi har.

I samband med begravningen kritiserade patriarken regeringen, för att den enda regerings- eller statstjänstemannen som fanns på plats var fru Hind Kabawat, en kristen minister. Patriarken lyfte också upp det problematiska med att vissa tjänstemän har beskrivit martyrerna som 'de som gick bort', något som har väckt ilska hos de kristna och skapat en känsla av ingen bryr sig om dem.

'Vi hoppas att regeringen lyckas uppnå revolutionens mål', sa han, riktat till landets president, och tillade: 'Det är viktigt för oss att veta vem som står bakom denna avskyvärda handling. Det har vi fått löfte om. Det är mycket viktigt för oss, men vad som betyder ännu mer är att betona – och jag säger det rakt ut – att regeringen bär det fulla ansvaret.'

Dagen efter attacken meddelade regeringen att Islamiska staten låg bakom detta, men vi undrar alla fortfarande om det är sant eller om den nya regeringen ljuger som vår förra regering? Vi vet inte, vi är förvirrade.

På söndagen en vecka senare fylldes, trots rädsla, kyrkor i alla provinser, under beskydd av säkerhetsstyrkor. Efter mässan sa biskop Boutros: 'I morse vaknade jag med en rädsla för att något hemskt skulle hända. Jag städade mitt rum, gjorde några säkerhetsåtgärder och begav mig till mässan. Något förändrades i mig den dagen. Kyrkan har alltid varit en martyr och som vittnen till uppståndelsen kommer vi en dag att få se godheten segra.'

Jag var på mässan i vår kyrka, övertygad om att vi alla borde delta för att visa att ingenting kan få oss att dra oss tillbaka eller vara rädda för att uttrycka vår tro. Allt var som vanligt. Efteråt lekte barnen glatt på kyrkans bakgård före söndagsskolan, som de brukar göra. Men det var inte alla som gick i kyrkan. En vän till mig sa efter mässan: ’Jag var rädd, jag kunde inte komma till kyrkan den här söndagen. Jag väntade på att min bror skulle komma tillbaka från kyrkan, eftersom han valde att gå. Jag kunde inte gå ur sängen förrän han var hemma välbehållen igen’.

Detta bombdåd var inte bara mot en kyrka i Damaskus; det var ett slag mot hjärtat på varje syrisk kristen som bevittnade sina bröders brutala martyrskap. Vi alla ber om fred och helande i Syrien, vi ber om tröst för dem som lider. Herre, vi ber att Du ska styrka de trofasta och leda oss alla mot en hoppfull framtid. Vi minns dem som har gjort uppoffringar och ber om ditt beskydd och om evig fred."

*Juliette heter egentligen något annat.