Bita* sitter tyst med händerna i knäet och stirrar ut genom fönstret i sitt enkla hem i Iran. Solljuset sipprar in genom gardinerna, men hennes blick verkar vara fäst vid något långt borta - kanske är det minnet av allt det smärtsamma.
– I 53 år glömde jag bort vad det innebar att le. Jag visste ingenting om glädje, säger Bita försiktigt.
Levde som tjänare hemma hos fastern
Bita växte upp i ett instabilt hem i en liten stad i Iran. Hennes pappa, som en gång i tiden var en strikt militär, fängslades under den iranska revolutionens första dagar och fastnade sedan i ett drogmissbruk. Livets påfrestningar och ett trasigt äktenskap blev för mycket för Bitas mamma, som lämnade familjen när Bita var liten.
– Hon visste inte hur hon skulle älska oss. Och till sist försvann hon bara från våra liv, minns Bita.
Bitas pappa kunde inte ta hand om henne ensam och skickade henne till hennes faster. Livet hos fastern var inte bättre.
– Jag behandlades inte som en familjemedlem. Jag var deras tjänare, en slav, säger Bita.
Hennes släktingar tvingade henne att laga mat, städa och ta hand om hushållet. Bita utsattes till och med för misshandel och psykiska trakasserier.
Bortgift som 14-åring
Skolan var Bitas tillflykt, en plats där hon vågade fantisera om ett annorlunda liv. Hon var duktig i skolan och drömde om att en dag bli lärare. Men hennes faster krossade hennes förhoppningar.
– Min faster sa ständigt till mig att utbildning var slöseri med tid för någon som jag. Hon tvingade mig till och med att sluta skolan och stanna hemma för att hjälpa familjen, säger Bita.
Vid 14 års ålder tvingades Bita in i ett äktenskap. Hennes man verkade vänlig till att börja med, men snart fick Bita ändra sin uppfattning. Maken visade sig vara drogmissbrukare, otrogen och mycket avvisande.
– När jag trodde att jag hade blivit fri från ett fängelse, så hade jag bara klivit in i ett annat, konstaterar Bita.
Två decennier av mörker
Följande år var fyllda av lidande och handlade om överlevnad. Bita blev mamma, men inte ens det kunde lindra smärtan över att maken försummade henne och var otrogen.
– Han behandlade mig som om jag inte var en människa – som att jag inte existerade. Nätterna tillbringade jag ofta ensam i tårar, medan min man var försvunnen i flera dagar, berättar hon.
Efter två decennier av mörker nådde Bita vägs ände. Hon var förtvivlad, isolerad och övertygad om att hennes liv var meningslöst. En kväll städade hon huset mycket noggrant, såg till att allt var i ordning och svalde sedan ett glas fullt av krossade tabletter i hopp om att fly ångesten. Men Bitas berättelse tog inte slut där.
Överlevde suicid-försök
En vän hittade henne precis i tid och körde henne till sjukhuset, där hennes liv kunde räddas.
– Jag förstod inte varför jag överlevde den kvällen. Jag hade bokstavligen ingenting kvar att leva för, säger Bita.
Men senare blev hon inbjuden till en hemlig husförsamling av en annan vän – och då började Bita förstå varför hon hade överlevt.
– Det var ett riskfyllt beslut att delta i mötet, speciellt i ett land som mitt. Det var emellertid en chans att hitta och uppleva något nytt, säger hon.
Detta ”något nytt” var hopp.
Barnen märkte en förändring
När Bita satt i mötet och lyssnade till berättelserna om Jesus och hans kärlek till de förkrossade, trängde orden in i hennes öron, sinne och hjärta.
– När jag hörde Hans namn, Jesus, så var det som om något väcktes i min själ. För första gången i mitt liv kände jag mig sedd, säger hon.
Den natten bad Bita till Jesus och gav honom alla bitarna i sitt splittrade liv. Sedan den dagen har hennes liv varit förvandlat.
– Mina barn var de första som märkte förändringen. Min son sa till mig: ”Mamma, du är annorlunda. Det är som om du är ljusare, du är annorlunda”, minns hon.
"Första gången jag verkligen kunde le"
Hennes nya tro gav ny styrka att förlåta, bygga upp och hoppas - hoppas på Honom.
Bita förblev en del av husförsamlingen, där hon växte i tron genom gemenskapen med kristna. Genom Open Doors partner deltog hon i en kvinnokonferens i ett grannland. Konferensen var riktad till dem som kämpade med trauma, skam och förkastelse. Det var under en lektion om helande och Guds kärlek som Bita upplevde ett genombrott.
– För första gången i mitt liv kunde jag verkligen le. Det kändes som om Gud själv torkade bort all bitterhet och gav mig glädje… Ofattbar glädje, berättar hon leende.
Bita är en av otaliga kvinnor i Iran som har levt med misshandel, förkastelse och förtvivlan. Många, liksom hon, längtar efter frihet men möter sociala påtryckningar och lever med ett ständigt närvarande hot om förföljelse för sin tro. Konferenser lik den som Bita deltog i är livsviktiga för kristna iranska kvinnor. Det blir ett sammanhang för andlig vägledning och lärjungaskapsträning, såväl som traumavård och en säker plats att växa på, ställa frågor och ha meningsfulla öppna samtal.
– Jag vet att det finns så många kvinnor som jag. De behöver få veta att de är älskade, att de inte är glömda. De behöver få möta Jesus, säger Bita.
Vill hjälpa andra kvinnor
Den tro Bita har i dag på Frälsaren bär henne igenom fortsatta utmaningar. Hon gömmer fortfarande sin bibel i hemmet och viskar böner i hemlighet, men i anden har hon frihet.
Jesaja 61:3 har blivit hennes livshymn: "…att ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovsångsdräkt i stället för en modfälld ande."
Bita drömmer nu om att hjälpa andra kvinnor att finna den frihet som hon själv upptäckte.
– Om Gud kunde rädda en sådan som jag så kan Han rädda vem som helst. Han vill frälsa alla, säger hon.
Hennes berättelse är en påminnelse om att till och med på de mörkaste platserna kan Guds kärlek ge ljus, helande och försoning.
*Namnet är ändrat av säkerhetsskäl.